www.omkonst.com:
Relationell naturromantik
Olafur Eliasson på ARoS Århus Konstmuseum 8/10 2004 – 16/1 2005
Text: Nicolas Hansson

Olafur Eliasson är ett av de riktigt stora namnen inom nordisk samtidskonst idag. Eliassons eget konstnärskap sysselsätter en handfull anställda och har en omsättning som ett mindre företag. Hans arbetsplats i Berlin ser mer ut som en hybrid mellan kontor och laboratorium än den vanliga konstnärsateljén.

skriv ut denna text

"Beauty" 1993 © Olafur Eliasson

  "Red Green Kaleidoscope" 2004 © Olafur Eliasson

Eliasson har det senaste året blivit uppmärksammad för "The Weather Project" på Tate Modern i London. Det handlar i huvudsak om en vidunderlig skapelse i form av en dominerande sol. Detta artificiella och illuminerande himlavalv skapar ett duotont landskap där inga andra färger än gula nyanser och svart kan existera. Ett fenomenalt verk där en bit av solen tycks ha fångats in och hålls vid liv i Tates väldiga turbinhall.

Samma Eliasson ställer även ut på ARoS, den för året nyinvigda konsthallen i Århus, Danmark. I utställningen "Minding the world" är Eliasson som bäst, för precis som på Tates turbinhall, så får han här bre ut sig ordentligt med en enda mäktig totalinstallation fördelat på tretton enheter. Äldre installationer samsas med rykande färska arbeten, men det ska helhetsmässigt fungera som en enda stor uppsättning eller fungera som ett förlopp.

Underhållningsfaktorn är hög. En sida av det är rent av familjär när man strosar runt i alla rummen och blir utsatt för olika optiska och sinnliga fenomen. Man påminns om ett nöjesfält. Utställningen är konstruerad som en instruerande slinga där hoper av föräldrar, morfäldrar, kusiner och småbarn invaderar utställningsytan. Här finns en bekymmersfri blandning av nyfikenhet och flanerande. Men här slutar alla eventuella liknelser med Gröna Lund.
Istället för sockervadd och hjärnsläpp handlar det om att få oss att se, känna, tänka ett steg längre. Det finns en tyngd och en skönhet hos Eliasson som sätter konsten i en speciell värld där estetik och vetenskap bildar en underbar allians. Idéerna är avancerade men resultatet blir enkelt och lekfullt. Man kan inte låta bli att imponeras av hur världen är beskaffad och hur vi människor fungerar i vår varseblivning. Det handlar inte enbart om perception. Det handlar minst lika mycket om vår värld och hur vi vill hantera vår tillvaro. Mer om det senare, först några smakprov.

Vi börjar med "Frost Activity", en rumsinstallation som är en av Eliasson allra senaste verk. Det mönstrade golvet består av porösa och vackra isländska lavastenar som är lagda så att de bildar optiska fenomen i form av kuber. Taket är klätt med lättrörliga speglar som avger en dubbel återgivning av rummet och skapar en omfångsrik volym. Rörligheten hos speglarna gör att man härleder den till kristallklart vatten. Lysrör är utplacerade längs med den vita väggen. Rummet är krökt i en halvbåge. Följden blir förvirring, vad är upp och ner? Perspektiv och djup förvrängs. Golv och tak förlorar sina funktioner, kvar blir kroppen som flyter runtomkring i salen. Det är som att man befinner sig i en drömskt illusorisk David Lynch-sekvens eller Alice i underlandet.

"Beauty" (1993) är det äldsta verket på utställningen. Eliasson hade ännu inte gått ut Konstakademien i Köpenhamn och betraktades fortfarande som den unge och lovande konstnären. Här visar han tidigt sitt intresse för vatten i kombination med ljus och dess förmåga att kunna framkalla optiska fenomen. Här handlar det om en regnbåge som uppenbaras då man sakta passerar igenom ett milt fall av små täta vattenpartiklar belysta med en riktad lampa. När man sedan kommer ut på andra sidan av vattenfallet har regnbågen försvunnit. I "Beauty" har Eliasson skapat ett subjektivt verk som bara kan uppfattas av en själv i ögonblicket strax innan man passerar vattenpartiklarna. Rummet som verket är placerat i är klätt med svart filt och golvet är gjort av ett slags isoleringsmaterial. Det blir en tydlig differens mot det intilliggande "Soil quasi bricks", ett rum ekiperat med mursten lagt i ett tredimensionellt system. Det kompakta rummet får en nopprig bränd ton av de brunfärgade stenarna som man först tror är oxiderad metall. Jämförelser till en isoleringscell är påfallande. Genom det rummet leds man in i ett liten farkostliknande kropp där man helt plötsligt blir betraktad av en massa ögon från åskådare utanför.

Jag befinner mig inne i "Multiple grotto", ett litet slutet rum med möjlighet att utbyta kalejdoskopiska erfarenheter mellan dem som är utanför. Man befinner sig i en väldigt utsatt position inuti verket, blickar man inte har bett om multipliceras och förvrängs. Jag skulle inte vilja kalla det obehagligt, blottad är kanske ett bättre ord.

"Untitled" (1998) är ett effektfullt och påträngande verk uppbyggt kring en stroboskopeffekt och droppande vatten. I det pulserande och skarpa ljuset liknar dropparna formen av kraftigt upphettad metall i flytande form. Eller grova diamantdroppar. Eliasson har skapat ett epileptiskt verk där inte bara ljuset har betydelse utan där även själva ljudet av fallande vattendroppar är betydelsefullt. Ljudet förstärks när vi inte riktig kan förlita oss på vårt seende. Kommer ni ihåg filmen Terminator 2? Eliassons vattendroppar för tankarna till filmeffekterna av smältande metall då terminatorn, skadades eller återuppstod.


"Tripple Ripple" 2004 © Olafur Eliasson

I "Triple Ripple" (2004) har vi att göra med cirkulära formationer. Det vita rummet är cirkulärt. Tre runda glasskivor i olika storlekar med prickskyttemönster hänger i rummets mitt. De roterar alla tre oberoende av varandra och ljuskällan som är riktad mot dem. Man får ett rum i ändlös förändring där raffinerade enastående skuggspel avlöser varandra. Här råder kontemplation och avslappning.

"Titta! Titta!", samma ord surrar dovt och ideligen från andra åskådare runt omkring i rummet när den ena skuggformationen efterträder den andre i en oavbruten rofylld rytm. Det är ringar på vattnet fast i skuggform på väggen. Man påminns också om vårt solsystem, eller varför inte de där gamla animationerna i början av 80-talet, då man skulle förklara hur vårt planetsystem fungerade, och hur alla kroppar roterade runt sin egen bana och axel. "Triple Ripple" har dimensioner utöver det vanliga. Ett verk att älska förutsättningslöst. Svårare än så är det inte.

Därefter passerar man på vägen verket "Yellow corridor" (1997). Som namnet antyder är det en korridor som har en förbindande funktion till resten av utställningen. Det här är dock inte en vanlig korridor, den innehåller ett monofrekvent ljus. Till skillnad från vanligt ljus som innehåller hela spektrat av färger finns här enbart en våglängd i den gula delen av spektra. Effekten blir följande: alla som vandrar genom den gula korridoren blir färglösa. Poängen blir att det skapas en häpnadsväckande skärpa. Ögat får mindre information än normalt att hantera. Människor framstod där som så fantastiskt vackra; alla dragen som i vanliga fall skyms av annat framstod så klara och tydliga. Dragningskraften blev så stor att jag såg mig tvingad att gå fram och tillbaka flera gånger i korridoren och betrakta förbipasserande ansikten.

Då man kommer ut befinner man sig framför "Waterfall" (2004), ett konstgjort forsande vattenfall i olika våningar. Möjligtvis är detta ett svagare verk i utställningen men det framstår samtidigt som en imponerande konstruktion och maskin. Här finns också referenser till historien och våra relationer till vattenfall. Niagara, måleriet, fotografiet, regnskog – hela den exotiska skalan. Men där saknas något, i motsats till andra verk så ger detta inget av sig själv, frikostigheten saknas, och det är inget fel med det men intrycket skiljer sig från de övriga verken.

"Camera Obscura" rundar av "Minding the world" genom att återvända till Frost Activity. Fast skillnaden är nu att man befinner sig i rollen av voyeuren, smygtittaren som betraktar alla andra människor i salen utifrån ett annat intilliggande rum. I själva verket befinner jag mig inuti en stor kamera. Rummet fungerar som en camera obscura där en liten öppning med en lins förbinder rummet med "Frost Activity" och projicerar den på en duk. Det blir som en märklig gammal filmsekvens, dels är den återgivna bilden lite oskarp och dels känns det som alla rörelser går i en snabbare hastighet (det sistnämnda har jag fortfarande inte fått någon vettig förklaring till). Människor studsar fram i orytmiska kroppsrörelser, gravitationen är på något märkligt sätt satt ur spel. Dessutom åstadkommer den en uppfattning som sällan infinner sig på konstutställningar, den här utställningen kräver barn! När man ser alla dessa barn springa omkring i "Frost activity" frambringar det en befriande iver och energi av sällan skådat slag. "Camera obscura" skapar en utsökt fullbordan av utställningen "Minding the world".

Olafur Eliasson för tankarna till den holländske konstnären M.C. Escher som var verksam under förra seklets begynnelse. På samma sätt som Escher experimenterar Eliasson med det arkitektoniska och det vetenskapliga. Resultatet får åskådare att förvånas och häpna. Och även hos Eliasson finns en dragning åt det vetenskapliga. Skillnaden är däremot att Eliasson oftare lämnar skiss- och idéstadiet. Varje tid verkar ha sin Leonardo…

Olafur Eliasson har skapat mental förnöjelse som röjer undan en del vanemässiga beteenden och föreställningar. Handlar det om den subjektiva blickens betydelse? Han vill tvinga fram ett ifrågasättande av gemensamma objektiva (van)föreställningar. Det statiska och definierade ska ge vika. Rumslighet formas av oss, med hjälp av våra intryck och utbyte med varandra och rummet. Sedan finns det ett värde i överraskningsmomentet i sig, rutiner bryts och man får som besökare gå in som upptäckare. Det är en social utställning som kanske inte entydigt får plats i den relationella estetikens ibland alltför tydliga syften. Men desto bättre säger jag, därför att utställningen blir så mycket rikare med en så stark flora av intryck. Inga påbud görs, endast enkla vällagade förklaringar hur ovannämnda naturfenomen i varje verk kan uppstå. Därefter är det upp till dig, ta det som sockervadd eller angelägna tankeanknytningar till den värld vi befolkar. Gör som du vill, vi befinner oss ändå i samma förnöjelsepark och naturromantiker är vi allihop.

Malmö 2004-11-05 © Nicolas Hansson