Orten är allt. Den är platsen bortanför våra egenskaper, platsen där komparationerna inte längre är giltiga. Vi är orten, vi är i orten.
     Gert Aspelins ort är två ting. Den är personen (konstnären, betraktaren,) men också den fysiska platsen, Kivik. Det skånska landskapet, ravinen vid Kivik som ingått i symbiotisk förening med avbildaren.

I årtionden har Aspelin skrapat på jordskorpan, plöjt i myllan, funnit tecken, förlorat tecken. Han har jämfört tecknen med kartbilden och funnit dem samstämmiga - och motstridiga. En skreva i landskapet friläggs, lyfts upp, byter skepnad, inverteras. Delformerna blir till nya kartbilder som i sig innehåller hela ursprungslandskapet - men komprimerat, kodat, eller klonat som i fraktaler. En förhöjning, en bergknalle antar mänskliga drag, övergår i ett antropomorft återbrukssystem. Aspelin vänder och vrider på landskapsformerna som ett nyfiket barn sina legobitar. I bygglådan finns hela universum.

I min ateljé ligger sedan länge Gert Aspelins bok "Sandskrift". Numera är den i lösbladssystem, tummad, trasig och fläckig. Boken köptes i slutet av 1980-talet och har brukats väl. Även tankarna, idéerna, såsom jag läst dem, har brukats väl. Analysen av delformerna; den ömsinta återgivningen av landskapets skärvor - som om de vore kroppsdelar; det rytmiska, lite jazziga anslaget.