Dagens Nyheter har gjort det igen. Åter har man låtit en av tidningens konstkritiker i en stort uppslagen artikel recensera en utställning i koncernens egen konsthall. Denna gång är det Bo Madestrand som låtit sig luras in i beställningsjournalistikens grumliga vatten (DN 26/8 2010). Låt vara att utställningen med Ida Ekblad endast får en tredjedel av artikeln, i pappersupplagan är bilden på hennes verk det absolut dominerande.
Hur resonerar man på Bonnierägda Dagens Nyheters kulturredaktion när man gång efter annan frångår den sunda antijäv-principen att låta en fristående tidnings skribent recensera Bonnierkoncernens utställningar? Det här är fråga om makt. Här demonstreras ett totalt ointresse inför de ansvarsfrågor som maktens aktörer rimligen bör ställa sig. Äger man Sveriges största dagstidning och en av de mer tongivande konsthallarna säger det väl sig självt att man bör vara ytterst medveten om vad denna dominanta ställning innebär, åtminstone publicistiskt.
Tidigare har Jessica Kempe inträtt sig den oklädsamma rollen av "konstkritiker med bakbundna händer", och nu alltså Bo Madestrand. Fenomenet är allvarligt. För läsarna urholkar det trovärdigheten inte bara hos nämnda kritiker utan hos hela kritikerkåren. Är situationen verkligen så prekär för våra frilanskritiker (DN:s redaktion har enbart frilansande konstkritiker) att de av ekonomiska eller karriärmässiga skäl tvingas bortse från de mest självklara journalistiska principer? |
Ida Ekblads (f. 1980) utställning är på intet sätt ointressant, även om presentationstexten med referenser till bl.a. Cobragruppen lovar mer än vad verken håller. Deras punkiga trashighet har ett konstnärligt egenvärde, men eftersom Ekblad ännu är i en sökande roll vad det gäller formproblematiken bör man nog vara aktsam med alltför tidigt påkomna överord eller tilltvingade referenser, i detta fall till expressionistiskt måleri och modernistisk skulptur.
Premissen för Ekblads projekt, samt hennes tematiska inriktning, har varit att under sommaren samla fynd i Stockholms containrar och skrotupplag. Fynden har hon sedan avsett att "sublimera" i sina verk. Vi har sett det förut: sophögarna som för konstnärerna framstått som den mentala och kreativa nollpunkten utifrån vilken allt är möjligt - ett slags konsumtionssamhällets tabula rasa.
Det problematiska i Ekblads fall är det glapp som uppstått mellan projektets ambitioner med ekologiska undertoner och det tunna konstnärliga resultatet. Det finns otvetydigt en bärande kraft i "hästformationen" samt i något av de övriga skulpturala verken, men knappast så i relieferna. De påminner fortfarande om osorterade containerfynd för vilka den avsedda upphöjningen till "treasures" ännu inte inträtt.
Stockholm 2010-09-01 © Leif Mattsson
|
