www.omkonst.com:
Ett helvete på jorden
"Helvete", Liljevalchs konsthall, Djurgården, Stockholm
, 1/10 2011 - 8/1 2012
Text: Leif Mattsson

skriv ut denna text
Teatermodell, scen från helvetet,1600-tal efter Jacques Callots stick (1592-1635)
Foto: Per-Åke Persson/Nationalmuseum.
Jenny Holzer, "Monument", 2008. 22 dubbelsidiga elektroniska skyltar Foto: © 2011 Jenny Holzer

Goyas svit "Desastres de la Guerra" (c:a 1810) är ett av de mest outhärdliga visuella vittnesmålen om mänsklig ondska. Med dämpat ursinne framläggs exempel efter exempel på krigets vansinne, på dess förmåga att förvandla människor till monster. Att det gått två hundra år sedan grymheterna skedde och att vi numera knappast minns vilket krig det rörde sig om gör inte bilderna mer försonande, snarare tvärt om. De framstår än mer som tidlösa ikoner, som exempel på hur god politisk konst kan behålla sin kraftfullhet genom århundradena.

Denna dramatiska etsningssvit motiverar i sig själv ett besök på Liljevalchs konsthalls utställning "Helvete". Men här finns flera andra aktörer med så stark konstnärlig integritet att det begränsande temat inte biter på dem. Jag tänker då exempelvis på Dick Bengtsson, Roj Friberg och P.O. Ultvedt. Petter Zennström hör också hit, liksom naturligtvis Cindy Sherman (även om verken på "Helvete" knappast kan räknas till hennes bättre).
      Andra konstnärer lider betänkligt av den tilltvingade tematiken, som Sten Eklund, Hans Jörgen Johansen och till viss del också Maria Miesenberger. Kraften i deras verk reduceras påtagligt under det samlande paraplyet; förgäves söker man i dem finna tecken på ett närmande till det infama helvetestemat.

Begreppet "Helvete" har sina tydliga begränsningar. Det är egentligen bara den suggestiva teatermodellen efter Jacques Callots kopparstick som lever upp till denna abstraktion av ett hinsides inferno.
      Överhuvud taget medför alltför "kreativa" kuratorers fyndiga temaslogans ofta mer hinder än förlösning, mer illustrationer av övergripande idéer än av självständig tankeverksamhet. Kanske är det så i det här fallet. Som betraktare ställs man inför valet att söka bekräftelser på tematiken eller att fullständigt strunta i den (vilket inte är helt lätt). Jag har hört att arbetsnamnet för utställningen varit "dystopier", vilket kanske inte är så säljande som titel men betydligt mer öppet som en minsta gemensam nämnare.

Hängning är annars ganska enkel och okonstlad, och den naturliga indelningen som de många rummen ger känns välgörande. Det magnifika Dick Bengtsson-rummet, där även Petter Zennström visas, är tillsammans med den stora teatermodellen efter Callot självklara centrum på utställningen. Och naturligtvis är skulpturhallens presentation av Jenny Holzers neonverk både dramatiskt och fängslande. (Personligen har jag dock vissa problem med hennes Las Vegas-hårda estetik, men det får stå för mig).
     Även Ulrik Samuelsons "Live show"-ekande* presentation är intressant. Han är svår att få grepp om, denne Samuelson: ibland kryptisk och svårbegriplig, i andra stunder rytmiskt dekorativ. En utmaning helt enkelt.

Men visst finns det stunder när man bara skulle vilja rusa vidare. Som i det första stora rummet efter skulpturhallen, där engelsmannen Glenn Browns puerila Photoshopmålningar möter Marcus Larssons kitschiga kletmåleri. Här har en unken pojkrumsestetik smugit sig in (som parodoxalt nog även Cindy Sherman bidrar till).
     I andra salar försvinner den grabbiga stämningen gradvis, men den är svår att helt skaka av sig. När man kommit till Sten Eklunds svala och distingerade bilder med plangeomatriska kvalitéer är det mesta av olustkänslan borta. Man kan där helt koncentrera sig på att försöka förstå hur tankarna vandrat hos denne egenartade konstnär, uppenbarligen en bra bit från helvetet.  

Stockholm 2011-10-12 © Leif Mattsson

*"Live show", Moderna Museet, 1974, en utställning av Ulrik Samuelson, Björn Lövin och Sivert Lindblom.


 


 

 

 


Dick Bengtsson, "Edward Hopper: Tidig söndagsmorgon", 1970. olja på masonit.


Cindy Sherman, Untitled, 1986, färgfotografi. courtesy the Artist and Metro Pictures


Glenn Brown, "Ornamental Despair (Painting for Ian Curtis) after Chris Foss", 1994. Olja på duk
Foto: Peter White


Roj Friberg, "Commercial", 1980-tal, blyerts


Sten Eklund, Ur sviten "Kullahusets hemlighet", 1971–1972, blandteknik.
Foto: Albin Dahlström/Moderna Museet

 

Liljevalchs konsthall, Stockholm | Omkonsts startsida

 
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com