www.omkonst.com:
Weiwei - en konstens messias?
Ai Weiwei, Magasin 3, Stockholm 3/2 - 10/6 2012

Text: Leif Mattsson

skriv ut denna text
"Sunflower Seeds" 2009, porslin, © Ai Weiwei "World Map" 2006 -09, bomullstyg © Ai Weiwei

När gud är död och änglarna är på semester är det lockande att låta konsten fylla den roll som ledigförklarats genom den allmänna sekulariseringen. Kanske kan konsthallar och museer fungera som de nya katedralerna, som den sista utposten för andlighet och kontemplation där messiaskulter framgångsrikt (och okritiskt) kan odlas.

Den kinesiske konstnären Ai Weiwei skulle i så fall vara den som står först i tur för det nyreligiösa trollspöets magiska kraft. I presentationstexter och blogginlägg har han återkommande framställts med frälsarövertoner, som en konstens Dalai Lama. En viss rimlighet ligger det naturligtvis i liknelsen: han har sedan sitt återvändande till Kina förföljts och trakasserats av de kinesiska myndigheterna, han har fängslats och satts i husarrest, och hans hem är omgärdat av övervakningskameror.
     Så martyrskapet finns där. Men frälsare för vem, kan man undra när man vandrar genom de relativt ödsliga salarna på Magasin 3? För de 1001 kinesiska resenärerna som Weiwei inbjöd till documenta i Kassel 2007, och som på utställningen finns representerade av en sovsal och ett antal relativt anonyma fotografier? Eller för innevånarna i staden Jingdezhen som tillverkat de tusentals handmålade solrosfröerna i porslin till verket ”Sunflower Seeds”?

Den förskjutning av konstnärligt fokus – från verk till person – som exemplet Ai Weiwei utgör, är sannerligen inte oproblematisk. Det är inte heller ett särdeles nytt fenomen. Snarast kan det beskrivas som den relationella konstens kärnfråga, dess normaltillstånd och eviga utmaning.
      Men det weiweiska konceptet är kryddat med någonting mer, med en moralitet som i viss mån gör det oantastligt och närmast omöjligt att ifrågasätta. För vem önskar Kinas cyniska och människofientliga regim något gott? Och vem vill inte se ett slut på de orimliga repressalier Weiwei utsatts för? Om konstens värde baseras på nivån av utövarens martyrkap snarare än på de enskilda verkens konstnärliga nivå är Weiwei definitivt ”världsmästare i konst”. Och så har han också återkommande beskrivits under det senaste året, fast då i mer sakrosanta ordalag.

Det är knappast förvånande att några av Weiweis mindre relationella och mer visuella verk framstår som de mest inbjudande (och utmanande) på utställningen.
      Projektet ”Stool" (2008) till exempel, där Weiwei plockat isär pallar från historisk kinesisk tid (Qingdynastin 1644-1911) och monterat dem så att deras funktion som sittmöbel gått förlorad.
      Eller i ”World Map” där tusentals lager av tunn utstansad bomullsväv skapat ett slags sedimenterad världskarta. Verket avser (enligt presentationstexten) att kommentera Kinas världsledande roll som producent av billiga textilier med hjälp av lågavlönad arbetskraft, men ger i sin gestaltande form knappast de associationerna. Snarare leds tankarna till globalisering och dramatiskt växande befolkningstäthet genom textilverkets uppsvällda och oöverblickbara kartstruktur.

De fyra filmer som här presenteras bär knappast epitetet ”inbjudande”. Exempelvis är den 150 timmar långa ”Beijing 2003” av tidsmässiga skäl näst intill omöjlig att ta till sig. I den har Weiwei genom vindrutan filmat resandet genom den enorma staden Pekings många gator.
      Att Weiweis syfte varit att genom filmen ”föra fram maktlösheten hos folket och den blinda utvecklingen” (som han själv beskriver det) kan kanske tyckas tragikomiskt i sammanhanget. Den maktlöshet som blir mest akut är snarare den hos betraktaren; naturligtvis räcker det inte med att presentera timslånga oredigerade filmer om man avser att skildra ett skeende.
      Längtansfullt skriker man tyst efter gestaltningen, urvalet, kommentaren och efter konstnärlig verkshöjd. Eventuellt kan man påstå att filmen skulle kunna vara en senkommen hälsning till Andy Warhol och hans evighetsfilmer utan dramaturgi; en likartad betraktandets apati infinner sig ganska omgående.

Som helhet är Weiweis utställning på Magasin 3 en ganska ojämn historia, den visuella kraften varierar påtagligt, liksom den konceptuella trovärdighetsnivån.
     Weiwei framstår som en seriös och sympatisk person men också som en slipad affärsman/entreprenör. Det går dock inte att bortse från att några av verken är både konstnärligt starka och gripande. Men kanske inte på det sätt som konstnären (eller konsthallen) avsett. Det är snarare i gliporna, där ”dokumentarismen” tar en paus, som Weiwei framstår som konstnärligt starkast. Det är där verken bär av egen kraft.
     När Weiwei sänker garden, och messiasmanteln faller, får man som betraktare en rimlig chans att kritiskt värdera hans konst och gärning. Först genom denna profana jämförelse med andra samtida konstnärskap är det möjligt att eventuellt utnämna honom till årets ”världsmästare i konst”, vilket tycks vara så viktigt för det normerande konstetablissemanget.

Stockholm 2012-02-08 © Leif Mattsson (text och foto)


 


 

 

 


"Ghost Gu Coming Down the Mountain"
2005, porslin, © Ai Weiwei


"Beijng 2003" video, 150 timmar
© Ai Weiwei


"Stool" 2008, pallar från Qingdynastin
© Ai Weiwei


"Farytale Dormitory" 2007, en enhet
© Ai Weiwei


"Beijing: The Third Ring" 2005
video, 1 tim 50 min © Ai Weiwei


"Sunflower Seeds" (detalj), 2009 © Ai Weiwei

 

Magasin 3, Stockholm Konsthall | Omkonsts startsida

Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com