Atmosfären i Carin Blüchers fotografier leder tankarna till forskarmiljöer, operationssalar, tandläkarmottagningar och dylikt. Miljöer som alla kännetecknas av precision, yrkesskicklighet, vita rockar och ett stort ansvar.
     Fast istället för att skärskåda provrör, laga hål i tänderna eller kika på röntgenplåtar är hennes kvinnor (det är idel kvinnor på hennes bilder) maniskt upptagna av ytterst prosaiska ting: av hur man på lämpligast sätt håller upp en spegel eller ett plakat, hur man hukar på en piedestal eller staplar en bunt svarta tygrullar.

Denna engagemangets ”banalisering” (denna trivialitetens upphöjelse) blottlägger ett intrikat instrumentellt-vetenskapligt sammanhang i Blüchers fotografier snarare än en känslomässig närhet kvinnorna emellan. Carin Blüchers kvinnor verkar se en storhet i sin uppgift men knappast i varandra.
    När den stående kvinnan sträcker fram en liten fyrkant fullbordar hon (just i den här vinkeln) ett mönster av liknande fyrkanter på väggen bakom henne (såvida inte kvinnans tumme och pekfinger ”greppar om” ett av de på väggen fastnaglade fyrkanterna?).

Mitt emot henne fullbordas bildkompositionen av en sittande kvinna som formar en likbent triangel av sina bara fingrar. Kvinnornas koncentration är lika påtaglig som bildernas klassiska uppbyggnad som frusna trianglar och diagonaler.

Detta koncentrat av hyperregisserat rollspel, dessa avbildade kvinnors orubbligt målmedvetna ansvarstagande, kan omöjligen glida förbi en bildbetraktare obemärkt. Balanspunkten är så intrikat att det riktigt kryper i kroppen.
    Ändå, eller möjligen precis därför, uppträder Carin Blüchers kvinnor med en ytterlig elegans. Med sin strama uppkläddhet, sina välordnade hår och sina idel neutralt koncentrerade anletsdrag väntar de bara på att låsas upp – under ytan bubblar allt annat än identitetslöshet.
     Den mänskliga stiligheten utgör i Blüchers fotografier den springande punkten i människans roll som ”kugge i ett maskineri”. Bara i närvaro av humanistisk elegans är den ultimata vetenskapligheten fulländad.

Malmö 2013-01-23 © Martin Hägg