1
  TEMA: KONST- & ARKITEKTURUNDERVISNING
1

Dialogen: Replik - Britt Ignell Karlbrand
Den individuella praktiken

Jag har länge önskat en vidgad diskussion om vad som görs på de förberedande konstskolorna, så att inte myndigheternas alla nya krav på utbildningarna ska stå oemotsagda. Den dialog som förts här på Omkonst visar betydelsen av att belysa frågan från olika håll.
    Jag har under flera decennier undervisat i måttlig omfattning på olika förberedande konstskolor, numera på Stenebyskolans förberedande del.
I grunden tror jag att den längtan en ung konststuderande har idag är ganska lik den jag hade när jag var ung, även om uttrycksmedlen förändrats. Vägarna vidare från dessa skolor har också vidgats, alla syftar inte till att bli "fria konstnärer".

Resonemanget kring utbildningarna har fört det goda med sig att en rad förhållanden blivit belysta och det jag vill tillägga är följande:
    Ifall den individuella praktiken, detta att knåpa med sina material, inte får plats, försvinner en avgörande yta för erfarenhet som inte går att finna någon annanstans. Detta att ge sig själv i uppdrag att via ett material formulera något innebär en lång resa, eller forskning, ifall det uttrycket passar bättre. När någon arbetar med sitt material, av vilken typ det nu än är, så visar det sig att allt det som trängs i huvudet inte alltid blir synligt i materialet. Det går inte att hälla tankarna rakt ner i leran, färgen eller elektroniken, eller vad man nu jobbar med. Frustrationen blir ett faktum, självkänslan dalar, meningslösheten tränger sig på.

1
Ur serien "Reminiscenser" © Britt Ignell Karlbrand

När jag undervisar i modellteckning blir det mycket tydligt. Teckningen blir inte vad studenten hade hoppats och då måste frågan upp på bordet, vad hade studenten hoppats? Vad för slags ideal präglar hen? Vad är det att se? Vad är det att teckna?
     En mängd frågeställningar på det teoretiska planet kan behöva hanteras. Samtidigt pågår det praktiska arbetet, att teckna. Under tiden övas förmågan att uthärda misslyckandet och förmågan att fatta beslut om förändringar och förmågan att förstå att resultatet inte är avgörande. Meningen med arbetet är erfarenheten som inhämtas. Det tar tid i anspråk. Somliga tycker det är alltför tidskrävande. Andra uppskattar att dyka ner i ett arbete som uppslukar och lyfter fokus från det individuella och istället riktar sig mot en språklighet. (Lägg gärna märke till min distinktion mellan det individuella och språklighet.) Där är läraren en avgörande faktor för att kunna formulera frågeställningar och utmaningar som leder vidare.
     Den student som övats i att dyka ner i frustration, hämta upp sig igen, ta nya tag om och om igen, är väl rustad för ett långt konstnärsskap. Det är vad de förberedande konstskolorna kan tillhandahålla, men det är en svår sak att formulera inför myndigheterna som vill rikta utbildningarna in i ett yrkesutövande.

Jag ställer mig frågande till den motsättning mellan det individuella förhållningssättet och det kollektiva som formulerats i denna dialog. Problemet att gestalta sina tankar via något slags utsaga är lika svårt oavsett arbetsform. Att bearbeta, förkasta, omvärdera, är det arbete som kan leda till en formulering, på samma sätt som leran eller färgen eller elektroniken måste bearbetas tills den blir en direkt språklighet att uttrycka sig med. En pianist måste öva tills instrumentet blir en förlängning av kroppen och sinnena, det går inte i en handvändning och leder inte alltid till anställningsbarhet, men är avgörande för att musik ska uppstå.
    Förberedande konstskolor behöver ha undervisning som handlar om att öva och att glädjas åt det.

Bohuslän 2016-02-17 © Britt Ignell Karlbrand, konstnär

1
Konstakademien, Stockholm | Om projektet | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com

 

      
skriv ut denna text