1
  TEMA: KONST- & ARKITEKTURUNDERVISNING
1

Dialogen: Replik - Dan Wolgers
Kommentar till Ida Rödéns artikel

I förra veckan skrev Ida Rödén ett intressant och begrundansvärt inlägg i Omkonst om sin bildningsgång hittills. Bland de vindlande resonemangen är det ett som jag vill uppehålla mig vid eftersom det samlar konstutbildningens utmaningar i ett nyckelskal (ett träffande kombinationsuttryck som jag tyvärr inte har myntat själv). Rödén skriver om konsthögskoleutbildningen:

Jag tror inte på ett världsfrånvänt vakuum om målet är att skapa en arbetsplats för fokuserat arbete. Jag tror att förvirring och oväntade avbrott är långt mer produktivt. Det gäller att lära sig fortsätta arbeta, att hela tiden finna lust och intresse att se med nya ögon. Vad som är intressant i världen är värdefullt för konsten. En konsthögskolas huvuduppgift är därför att skapa en situation i vilken det framgår att allt är relevant. Bildning tar aldrig slut.

Vid en första genomläsning kan läsaren låta sig nöja med att Rödén belyser några synpunkter som kan te sig självklara. Men jag anar Rödéns vilja att läsaren måtte gå till botten med det hon säger. Världsfrånvänt vakuum bör motarbetas, förvirring och oväntade avbrott bör framkallas, allt är relevant. Det kan framstå som endast några synpunkter och konstateranden. Men jag ser det framförallt som en uppmaning och en vädjan till hela ledet, från Konsthögskolornas uppdragsgivare ända ner genom bildningsgången till grundskolan att häva vakuum och inte sky dialog.
     Ett tecken på att Rödéns maning är berättigad är det sakförhållandet att lärarkåren (i min tolkning alla som är inblandade i utbildningen) inte yppar ett pip i offentligheten om det utlärande de är satta att med skattemedel ombesörja och förvalta. Rödén skriver att ”lärarkåren är den som först måste adresseras och ges utrymme” och enklare än så kan nog inte uppmuntran till lärarkåren att bidra till debatten uttryckas.  

1
Objekt, 1997 © Dan Wolgers

Hur ska man förstå motståndet hos lärarkåren att delta? Det citerade stycket ovan slutar med konstaterandet att bildning tar aldrig slut. Det som inte tar slut har inga gränser och det som inte har gränser kan framstå som förvirrande och bemängt med oväntade avbrott där inget har relevans. Konstaterandet att bildning tar aldrig slut bär därför med sig ett förebådande om att uppdraget inte kan slutföras med mindre än att lärarna överger anspråken på kontroll av uppdraget. I en mening kan lärarna sägas vara värddjur för studenterna, i en annan mening kan studenterna sägas vara värddjur för lärarna. Skillnaden mellan meningarna är monumental och ändå måste de bringas att samexistera och växeldra.
    Att detta samtidigt är förvirrande och relevant, just som Rödén framhåller, är det som gör utbildningsuppdraget så intressant och angeläget. Det ställer stora intellektuella och känslomässiga fordringar på såväl lärare som studenter, just som det ska vara. Rödén skriver att vad som är intressant i världen är värdefullt för konsten. De som ställer sig utanför världen ställer sig också utanför konsten.
    Motståndet hos lärarkåren att delta i debatten kan stamma ur olusten inför att framstå som utanför världen, om dörrarna öppnas in mot undervisningssalarna.

Stockholm 2016-04-27 © Dan Wolgers, konstnär och ledamot i Konstakademien

Läs Ida Rödéns artikel: En vacklande utbildning med potential>>

1
Konstakademien, Stockholm | Om projektet | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com

 

      
skriv ut denna text