1
  TEMA: KONST- & ARKITEKTURUNDERVISNING
1

Dialogen: Replik - Peter Ekström
VAD SKULLE EN KONSTSKOLA KUNNA VARA?

Elin Wikström, Sonia Hedstrand och Henrik Andersson har tagit ett berömvärt initiativ till en diskussion om de konstnärliga grundutbildningarna. De gör det med en ganska lång och vindlande text som publicerats inom ramen för Konstakademiens diskussionsserie Dialogen. Den är också publicerad i Omkonst 160127.
     Det finns mycket i deras text som jag håller med om och annat som jag inte gillar. Det viktigaste är dock att diskussionen om denna smala lilla verksamhet kommit igång. Det finns inte särskilt mycket diskussion, litteratur eller forskning när det gäller konstskolor i allmänhet och särskilt inte vad gäller de konstnärliga grundutbildningarna.

Några basfakta: Det finns i Sverige cirka 20 ”rena” konstnärliga grundutbildningar. Därtill finns ett antal skolor som på samma nivå utbildar inom design, hantverk och konsthantverk. Bland folkhögskolorna finns dessutom ungefär 70 konstutbildningar med mycket olika inriktning och kvalitet. De konstnärliga grundutbildningar som har statliga bidrag och därmed är klassade som ”konst- och kulturutbildningar” har också ett tydligt uppdrag – de är högskoleförberedande.

Nina Bondesson skrev ett inlägg i denna debatt i Omkonst 160225. Jag håller i princip med om allt hon skriver där men det har smugit sig in något som kan missförstås. Bondesson skriver så här: ”De som lever upp till MyH:s kriterier kan få statliga medel som räcker för att kunna ta bort skolavgifterna.” Det är, såvitt jag förstår, ett förslag som åtminstone ännu inte har gått igenom. Det var också något som de konstnärliga grundutbildningarnas samarbetsorganisation Friks samfällt gick emot.

Wikström, Hedstrand och Andersson menar att de konstnärliga grundutbildningarna borde profilera sig mer. Det håller jag verkligen med om. Jag menar att det finns en stark risk för likriktning som (omedvetet?) uppmuntras av myndigheterna. Det är en mycket olycklig utveckling. De konstnärliga grundutbildningarnas livskraft är helt och hållet beroende av den egenart och mångfald som de lyckas utveckla. Den dag de blir för lika varandra kan de lätt slås ihop till en enda bekväm utbildningsenhet eller omvandlas till preparandår för de fem konsthögskolorna. Det vore en katastrofal förlust för svenskt konstliv.
     Wikström, Hedstrand och Andersson varnar för ”new public management”, mätbarhet och Bolognaprocessen. Det tycks vara ett resonemang som mer har att göra med högskolenivån än med grundutbildningsnivån. Att utbilda inför högskola kan ju hänga samman med ett slags mätbarhet. Idag ser vår situation ut så. Att förändra det uppdrag staten har gett grundutbildningarna är säkert oerhört svårt men inte omöjligt om ett annat spännande mål kan formuleras. Det ger sig skribenterna inte in på. Istället betonar de på annan plats i texten att konsten och konstnärerna har en viktig roll i samhället. Detta känns en aning motsägelsefullt. Är inte samhällsnytta per definition något mätbart?

1
"Julia Pastrana" (ur sviten Sinner & Saints). Poscapenna på lumppapper, 74 x 52 cm
© Peter Ekström

Det som jag uppfattar som den viktigaste tanken i de tres text är kritiken av det individualistiska lärandet på konstskolorna. De skissar på mer kollektiva idéer och betonar att de studerande själva för med sig viktiga ambitioner, erfarenheter och förutsättningar till utbildningarna.
     Här tycker jag att det är på sin plats att citera Dan Wolgers kritik framförd i Omkonst 160203: ”Till de grundläggande konstutbildningarna söker sig både ungdomar och äldre som ännu inte är så säkra på vart de ska ta vägen. Naturligt nog har de högst skilda kunskaper och färdigheter men ett har de gemensamt – de vill främst arbeta med händerna. Ur handens verksamhet kan så småningom andra färdigheter växa, sådana färdigheter vilka man som lärare har att uppmuntra men inte att fordra. Alla elever måste få frihet att söka och finna sin klang och de har orsak att förvänta sig lärarens stöd för att steg för steg ta sig fram längs den väg som de slår in på.”  

Jag menar också att en konstskola måste ha en mycket ödmjuk hållning inför den sköra process som en studerandes sökande efter hållbara konstnärliga uttryck är. Denna process handlar till mycket stor del om personlig mognad. Den kan inte hastas fram och man måste vara ytterst försiktig med att stoppa ner den i färdiga förpackningar.
     Fler grupparbeten? Tja, det kan väl vara på sin plats emellanåt. Jag tror inte att det är en patentlösning på den grundläggande utbildningens nivå. Jag tror att sammanslutning i grupper är betydligt viktigare senare, kanske på högskolenivå eller inför det viktiga klivet ut i ”verkligheten”.
     Så här skriver Wikström, Hedstrand och Andersson: ”På dagens konstskolor drillas studenterna, medvetet eller ej, att förhålla sig till hierarkier som råder på konstmarknaden. Fokus ligger på kommersiellt inriktad konstproduktion med slutmål att samarbeta med en gallerist som representerar och ställer ut konstnären. Vi som skriver detta anser att denna matris för konstutbildning behöver problematiseras.”
     Det där är en orättvis beskrivning som ändå tangerar något mycket viktigt. En konstnärlig grundutbildning eller (framför allt) en konsthögskola som inte orienterar sina studenter i hur konstlivet faktiskt fungerar och hur man bör agera för att kunna försörja sig inom detta system, sviker studenterna på ett skamfullt sätt. Konstskolorna måste orientera i konstlivets struktur. Samtidigt får konstskolorna inte vara passiva i denna fråga. Det är i hög grad i konstskolorna som de nya konstnärerna och den nya konsten föds. I den mån vi tycker att konstlivet behöver reformeras så har konstskolorna ett oerhört ansvar.

Susanna Slöör, ständig sekreterare för Konstakademien är också kritisk mot konstskolorna, framför allt högskolorna. Hon skriver så här i Omkonst 160205:
”Lyckligtvis för konsten och konstnärerna överlever de trots konstskolorna. Genom tiderna frodas här projektionsytor för de undervisande konstnärernas (egon) egen verksamhet, på gott och ont.”
     Hon bildar också front tillsammans med Dan Wolgers i en kritik mot ”akademisering” och ”teoretisering”. Så här skriver hon: ”Idag prioriterar skolorna formuleringen av idéer före kunskapen att omsätta dem i gestaltad form. Den uppenbara risken är att konststudenterna och de blivande konstnärerna blir både en andra klassens teoretiker och en andra klassens praktiker.”
     Jag tror inte att de konstnärliga grundutbildningarna är överteoretiserade. Och jag anar en romantisk sentimental hållning i botten av Slöörs och Wolgers resonemang. Så här skriver Susanna Slöör: ”Skapa således egna sammanhang. Det finns många äldre och erfarna konstnärskollegor som gärna ställer upp och stöttar. Konstakademien kan idag bli mötesplatsen och ge den viktiga uppmärksamheten och kamratskapen. Det intima samtalet mellan äldre och yngre kollegor kommer alltid att vara centralt för konstens stabilitet och förnyelse. Autodidakter, välkomna till akademien.”
     Det är ett förbryllande uttalande. Förutom den anmärkningsvärda hyllningen av outbildning så undrar jag lite över Konstakademien. Är det verkligen en institution som har förmåga att ta emot någon över huvud taget? Vad är det Slöör ser framför sig? Salar fyllda av förväntansfulla ungdomar i väntan på äldre konstnärer som stiger in emellanåt och delar med sig av sin vishet?

Nej, Wikström, Hedstrand, Andersson, Slöör och Wolgers. Framtiden för de konstnärliga grundutbildningarna ligger förvisso i ökad profilering. Men också i en annan och mer direkt roll i konstlivet. Jag tänker mig att de konstnärliga grundutbildningarna behöver utveckla ett deltagande i konstlivet utöver att vara rena utbildningsanstalter. Både i samarbete med etablerade svenska och internationella konstnärer och det övriga omgivande samhället. Jag menar också att det finns ett mycket starkt behov av en dialog mellan de konstnärliga grundutbildningarna och konsthögskolorna. Det är anmärkningsvärt att någon sådan inte alls existerar idag. Ur en sådan dialog kanske vettiga idéer angående breddad rekrytering av studerande också kan komma (även om jag tror att nuvarande snedfördelning är något som skapas på gymnasienivå).
     Wikström, Hedstrand och Andersson har en del mer konkreta förslag i sin text. Kortare förordnanden för lärarna, utlysning av tjänster, bättre fördelning vad gäller etnicitet, klass med mera hos lärarna, breddad marknadsföring… En del av dessa förslag kanske bottnar i generella problem, andra har möjligen mer att göra med situationen på Gerlesborgsskolan där Elin Wikström är studierektor. På Örebro Konstskola där jag är rektor har vi sedan länge haft treårsförordnanden för våra huvudlärare samt en stor omsättning av gästlärare. Och beteckningen på vår utbildning är just ”konstnärlig grundutbildning”.

En konstnärlig grundutbildning ska vara en trygg och välkomnande plats. En plats där de studerande vågar misslyckas. Ett experimentlaboratorium för yttrandefriheten. En institution i ständig förändring med ena benet i framtiden och det andra i traditionen. Inget barn ska kastas ut med badvattnet men alla barn ska upp till diskussion. Någon konstgjord motsättning mellan form och innehåll ska inte skapas. Hantverkskunnande och idéutveckling måste kunna utvecklas parallellt. Under de två åren på en konstnärlig grundutbildning ska den studerande inte bara förändra sig själv utan också börja att förändra världen.

Örebro 2016-03-02 © Peter Ekström, Konstnär och rektor för Örebro konstskola

1
Konstakademien, Stockholm | Om projektet | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com

 

      
skriv ut denna text