Var ”finns” bilden? Befinner vi oss vid bildens slut? Kan en bild förbli självständig i den ständigt stigande strömmen av bilder, eller är den hänvisad till att vara ekon och reflexer av andra bilder?
    Detta är frågor som präglar den tyske konstnären Eberhard Havekosts (f 1967) utställning på Kindl i Berlin. Havekost rör sig obehindrat, nästan rastlöst i sitt måleri mellan variationer av det realistiska och det abstrakta med frågan om den möjliga bilden.

I utställningen återkommer flera målningar av den svarta tv-skärmen, ett slags bildens antimateria. I en av dessa skärmar syns speglingar av gestalter eller ett rum. I en annan skärm har Eberhard Havekost placerat en själlös variant av en Rothkomålning på en anonym grå möbel. De bilder vi ”ser” i skärmen för tankarna till Platons grotta där idévärlden bara kan ses som skuggspel på väggen.
    Eberhard Havekost utgår i sitt måleri från egna eller andras slumpmässigt valda bilder överförda till digital form. Ett exempel är ”Auge”, ett öga som i en ursprunglig stark förstoring får en suddighet som också finns hos målare som Mark Rothko och Gerhard Richter. I samma stil kan vi se ”Wesen” och ”Gefühl” (Känsla), hemlösa minnesbilder som den digitala tekniken gjort närmast ogripbara.

"3 Minuten" © Eberhard Havekost

Jag tror inte att Havekost laborerar med det andliga. Han är heller ingen ”poet” som Gerhard Richter. Richter utgår också ofta från foton, men har förhoppningen att en unik bild ska framträda under arbetet vid duken. Vad Havekost gör är snarare att pröva vad som är möjligt att ”känna” inför vitt skilda bilder. Som vi kunnat konstatera ovan fungerar inte Rothko, åtminstone inte i flatscreen. Men Havekost fortsätter med en replik av en skolplansch av de tidigaste människorna (Homo Erectus Erectus) [Sic], för att sedan vända sig till traditionell abstrakt expressionism (Sommer), vidare till en popkonstinspirerad jättesockerbit där kristallerna glänser, sedan till en realistisk idémålning (Kontext) med uppslagna böcker men med en tom tavla.
     I detta rastlösa sökande efter hållbara bilder stannar han så plötsligt upp och betraktar en grå grund som han förser med snabba streck i blått, som klotter på en grå vägg. Han kallar målningen ”3 Minuten”. Målningen, som med spontana uttryck signalerar ett slags bildens ursprung, balanserar mellan desperation (vad är meningen) och ett statement (här tillbringade jag tre minuter av mitt liv för jag kunde inte annat). 

Kindls ambition är att bli ett samtidskonstcentrum och kallar sig Zentrum für zeitgenössische Kunst. Kindl är beläget i ett tidigare bryggeri, en vacker och kraftfull byggnad i 1920-talsstil som det konstsamlande tysk-schweiziska paret Salome Grisard och Burkhard Varnholt köpt och rustat för bortåt sextio miljoner kronor.

Berlin 2016-11-16 © Niels Hebert