www.omkonst.com:
Verk i rörelse och förändring
Stina Rosenberg och Malin Tivenius, "Inrymd " - Örebro konsthall 26/11 2016 - 1/1 2017
Text: Kristina Maria Mezei

skriv ut denna text
"Hundkoja" © Malin Tivenius

"Gömma" © Stina Rosenberg

Alldeles stilla är det i Örebro konsthall när jag kommer dit en eftermiddag i december. Den klara och kalla dagsljusbelysningen kontrasterar vinterskymningen utanför och fryser konstverken i ett nu, i ögonblickets närvaro. Ändå handlar både Stina Rosenbergs och Malin Tivenius verk om rörelse och förändring. De följer en process från kropp och natur till konstverk, och jag upplever att de ackompanjeras av ohörbara men uppenbara ljud. Uu, Åå, Skallra – är några av titlarna på Stina Rosenbergs målningar.
     Det handlar om avgjutningar av naturföremål hos Tivenius och om spår av den egna kroppens gestik hos Rosenberg. Bländande ljus möter kolsvart mörker. I skulpturerna konfronteras hårdhet och mjukhet, i målningarna uppstår relationer, frågan om vem som betraktas eller är betraktad återkommer hos dem båda: är speglingen måhända självbespegling på samma gång?

Stina Rosenberg målar kraftfullt och med breda svepande tag, med spatlar och penslar på slipad vitmålad aluminiumgrund. Den skapar en tidlös rymd kring mötande former. Deras kroppsvarma färger, med en sorts eterisk lätthet, fylls av dynamik och skiftningar. De svänger runt, vänds och vrids med numera allt tydligare klarhet. Processen förefaller bestämd och målmedveten. Det blir bättre när omtagen knappast syns samtidigt som noggrannheten och förberedelserna anas. Resultatet då är skirt och lätt, svindlande vackert. Som dervischernas dans när kropp och materia fylls av ande.

"Talaren" © Malin Tivenius

Malin Tivenius skulpturer är mer handfasta. Med en självklarhet tar de plats i rummet. Vi anar en snäcka, en rotvälta, stenar och grenar bakom formerna, avgjutna eller modellerade och täckta av ljus färg eller kolpulver. I ett par objekt visar Malin Tivenius en förkärlek för små detaljer, ett botaniskt intresse som tidigare manifesterats i teckningar. Verken har en skönhet som med sin tvetydighet också kan skrämma. En ”spåkula” sitter fast på en grenklyka med fem ben ─ vi kanske avstår från att lyssna på sanningar om framtiden?
     Objekten tycks ruva på ett innehåll som kan uppenbaras som tomrum eller hållas dolt, inneslutet i ett skal. Funderingar kring begreppet förvandling eller metamorfos gestaltas lite här och där. En hundkoja, perfekt i sina former i halvtransparent glas, visar sig sakna sin hund när vi kikar in – samtidigt som omgivningen och vi själva speglas i glasen. En perspektivförskjutning i tanken, en bra början på ett teoretiskt genomarbetat koncept som markant skiljer sig från några svarta fotografier: de fångar nerbrända ängsmarker i ett kolsvart mörker. Ja, nästintill kolsvart för nyanserna är viktiga också här.

Örebro 2016-12-07 © Kristina Maria Mezei


 


 

 

 


"Vyssa 1" © Stina Rosenberg

 


"Glapp" © Stina Rosenberg

 


"Vindskydd" © Malin Tivenius


Örebro konsthall | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com