www.omkonst.com:
Tala måste vi och språket kontrastera
Stina Stigell -
Konstakademien, Galleri Väst och Ateljén, Stockholm, 12/11– 11/12 2016
Text: Kerro Holmberg

skriv ut denna text
"Moving", h 230 cm, 2012 © Stina Stigell. Foto: Albin Dahlström "Fantom" h 250 cm, 2016 © Stina Stigell

Till höger om ingången till ”Ateljén” finner jag ett par runda former mot väggen. De består av vitmålade mjölkpaket med öppningarna vända mot rummet. Först infinner sig tanken att man inte bör dricka för mycket mjölk, som vuxen. Därefter kommer en helt privat association kring de problem det kan innebära att sakna toa där man bor. Man kan då samla alla mjölk- och juiceförpackningar och återföra innehållet som passerat kroppen till källan. För vidare transport ut i naturen.
    Nåväl. Framför mjölkpaketen ligger en liten grönmålad rundel och där omkring några strödda halmstrån. Och, ja, man får sannerligen gripa efter sådana för att ge detta verk någon vidare mening, men som humoristisk trampolin för den en framåt som ett lätt stamp i spiltan.

"Vakthunden", h 200 cm, 2016 © Stina Stigell. Foto: Albin Dahlström

Sedan blir det mer spännande. Stina Stigell (f. 1971) har en djup känsla för material och ytor. I några små sammanställningar i pastellfärger gjuter hon lust i brädstumpar, plast och till och med äkta hårstrån. Stigell kanske aldrig gått på dagis, med allt vad det innebär av knåpande, men det ser så ut. Händernas närvaro är påfallande, särskilt i det envisa och fysiskt ansträngande laserandet medelst tvärskurna wellpappkartonger.
    Fascinationen för wellpappens kortsidor är förståelig. Denna veckade linje som Dogonfolket i Afrika använder tunt skuren på alltifrån bruksföremål till skulpturbaser och krön, för att ge en bild av livets själva frekvens.
   I ”Moving” som nästan helt består av wellpapp syns en tandborste göra sig plats. En vardagens frekvens den med, men man tänker också på bilderna i grundskolans biologiböcker som visade parasiter inuti ett värddjur, de bläddrades snabbt förbi! Tandborsten som motor? Vi borstar tänderna en god del av livet.

"Korsord" (Diptyk), b 240 cm, 2012 © Stina Stigell. Foto: Albin Dahlström

I stort sett allt på utställningen består av återvinningsmaterial. En kretsloppskonst som ligger rätt i tiden. Men vem vill ha en miljöpartistisk konst? Ögonen söker längs väggarna efter det mörker som brer ut sig över vår tid. Nazister demonstrerar vid Mynttorget under denna soliga vernissagedag. Trump vann i veckan över tolerans och jämställdhet.
   Jag finner det strax i ett stort hundansikte ”Vakthunden” som minner om Elis Eriksson, och hans konstserie-figur ”Pavan”, men i Stina Stigells version är det en stor vit hundprofil. Uppe på hjässan ligger en taggtråd som hår och under den en bit Gunnebo-stängsel i vars rutor någon spelat luffarschack. Som när en samvetsfånge räknar dagarna i cellen.

I diptyken ”Korsord” kommer ett annat dagis- och julpysselmaterial till användning: silkespapperet. Hur många har inte vätt och knådat linjer av det, formande ansiktsovaler och leende munnar? Stina Stigell tar uttrycksformen och formar ord, vita mot svart grund och svarta mot vit, lagda som orden i ett korsord.
   Tala måste vi och språket kontrastera, för att bli synligt. Annars försvinner det ut i snön, ut i svarta rymden. Korset kan vara den plats där ord mödosamt skulpteras, med ett kött i form av blött papper. För att så, förhoppningsvis, och inte sällan i Stina Stigells innovativa konst, återuppstå till utsaga.

Stockholm 2016-11-16 © Kerro Holmberg


 


 

 

 


"Form", 32x24 cm, 2015
© Stina Stigell. Foto: Albin Dahlström

 

 


"Vakthunden" (detalj) © Stina Stigell

 

 


"Systrarnas hus", b 92 cm, 2012
© Stina Stigell. Foto: Albin Dahlström

 

 


"Caravan", b 45 cm, 2016
© Stina Stigell. Foto: Albin Dahlström


Konstakademien, Stockholm | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com