www.omkonst.com:
En midsommardröm
Text: Kjell Strandqvist

skriv ut denna text


© Kjell Strandqvist

1968 Konstakademien

     Café Mejan var ett elevgalleri som iordninggjordes på Fredsgatan och att elevkåren fick ansvar för namnet kom sig av att det fanns ett kafé i anslutning till galleriet. Lokaler i vilka restaurang F12/Público numera huserar. Initialt fanns inte någon särskild utställningspolicy första tiden var lite ad hoc – fritt fram för den intresserade att ta plats. Slutet av sextiotalet var som känt är inledningen till en mycket ideologisk tidsperiod fylld av utspel och rättning i leden, med politiska händelser som engagerade många människor både i och utanför skolan. Kriget i Vietnam krävde stor plats i våra hjärtan och ateljéer vare sig vi ville det eller inte. När chansen att få visa upp sig gavs och det var fritt fram var det många som ville vara med.

                                                  *

     Plötsligt en dag hängde den där, bilden av en Vietnamesisk flagga i tyg patinerad med brända små hål, illusionen av en beskjuten flagga kändes mycket trovärdig. Verket hade skapats av en elev som gick på grafiken, skolans elever var intagna och uppdelade efter tekniker måleri, grafik och skulptur vid den här tiden. Snart hördes upprörda röster ”Vad fan är det här! Var står du någonstans?” Kulhålen uppfattades som ett angrepp på Vietnam och som ett ställningstagande för USA i det pågående kriget; indignationen var stor. Men saker och ting är nu inte alltid vad det ser ut att vara, avsikten var snarare ett försök att problematisera våra upplevelser och tolkningar. Visst flaggan var angripen och hade kulhål men vem som skjutit kan man fråga sig, inte var det pianisten i alla fall. I en tid som krävde entydighet av konsten var tilltaget ett sätt att visa att relationen mellan bild och verklighet var betydligt mer komplex. Reaktionen från de andra eleverna indikerade att lite ljus på vissa samband behövdes för att uppmärksamma betraktarens kreativa betydelse.
    Det var nu en tidsperiod när ståndpunkt var vad som gällde, ställningstaganden stod högt i kurs och följde man bara spåret var det lugnt. I ideologiska tider politiska eller filosofiska har jag ofta upplevt att just frågan om kvalitet uppfattats som problematisk om inte suspekt så i alla fall lite subversiv. Det var att ägna sig åt fel saker när man i ett känsligt läge förde den aspekten på tal, ett sätt att flytta fokus helt enkelt. Att avvika från inslagen väg sågs inte med blida ögon, substansen var alltid överordnad materien. Även om tidens anda i stort präglades av politisk ideologi vilket alla inte var lika förtjusta i kännetecknades undervisningen av mycket annat. Erfarenhet av politik hade jag dessutom med mig hemifrån, det räckte för mig jag var ute efter något annat, ännu osäkert vad? Parallellt med den estetiska förenklingen fanns faktiskt också ett intresse för traditionen och det sammansatta. Illusion och synvillor var en annan tendens både innanför och utanför skolan som var ganska utbredd. Strax innan den stora entydigheten inföll odlades faktiskt djupsinniga diskussioner med praktiska övningar av visuella problem.

                                                  *                                                             
     Åtskilliga år senare på åttio- och nittiotalet när jag själv undervisade på Konsthögskolan var det filosofisk ideologi som gällde, postmodernismen gjorde sig bred. Även i det sammanhanget sågs intresset för kvalitet som ett störande moment, inget kunde ju sättas framför ett annat. Eftersom det varken fanns en sanning eller ett sant uttryck framstod begreppet snart som obsolet. Det är ju förknippat med fasta värden, som vore de för evigt fastställda men om så är fallet skulle väl världen vara fylld till brädden vid det här laget. Kvalitet är inte en naturgiven egenskap, utan är någonting som vi konstruerar och som ständigt måste formuleras. Det kanske kan påminna om den vetenskapliga sanningen vars värden gäller tills de kullkastas. Vad som gör begreppet levande och subversivt är väl just att det över tid kan omförhandlas. Även om en del värden verkar stå sig bättre än andra vilket säkert kan ha sin förklaring i ekonomiska och sociokulturella strukturer. Form och substans hänger ihop hur delarna förhåller sig till varandra är en fråga om kvalitet; inte ett fast värde oberoende av tid och rum.

                                                  *

     Moderniteten är en förundrande och mäktig kraft som har lite svårt att komma överens med ett begrepp som kvalitet, att påstå att de är två oförenliga element är tveksamt. Så enkelt är det knappast men att se modernitet som en garant för kvalitet är mer osäkert. Efter postmodernismen var vi några som trodde att det här med att vara modern var överspelat men så var det ju inte, det är fortfarande en utslagsgivande egenskap. Det är alltjämt så att den får alla andra att se lite skrynkligare ut, begagnade vänder vi vår blick. Att tillhöra skaran som får plats på modernitetens vagn är nästan outhärdligt attraktivt vad gör man inte för att få komma ombord, en del genanta eftergifter tyvärr.

                                                  *

      Nå vad har nu begreppet med den fatala flaggan att göra. Det konstnärliga uttrycket är inte som inom annan formgivning främst en fråga om hantverk hur det är gjort har en annan betydelse. Ett konstverks kvalitet kan inte reduceras till själva utförandet, även om det är simpelt kan det bära avsikten. Konstnärlig kvalitet och hantverklig kvalitet är inte ekvivalenter, förhållandet är komplext här finns beroende, intention och hantverk som kommunicerande kärl. Hantverket måste liera sig med intentionen ge kraft och närvaro inte spela i en egen division. I det här exemplet är konceptets tvetydighet verkets substans och den enkla utformningen motsade inte de två bilderna av världen. Komponenterna var avhängiga av varandra, ett förhållande som knappast förändrades av idéns omfång, spartanskt som exempel kanske.

                                                  *

    En insikt som gör det enklare att se och hantera kvalitetsaspekten men som kan vara svår att svälja är påståendet att ”hur” har större innebörd för ens verk än ”vad”.  För att citera författaren Sándor Márai ur hans Dagboken 1984 - 1989  ” – det svåra är inte att veta vad och vilket tema man skall skriva om. Utan alltid bara: hur.”  

S:t Astier 2016-05-10 © Kjell Strandqvist
Publicerad 2016-06-28



 

Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com