Det som först drar till sig min uppmärksamhet är några enorma videoprojektioner med milsvida, öppna och obebodda, landskap i vilket människan gjort totalitärt oblyga nedslag i form av jättelika dammar, kraftstationer, strålkastare. Estetiken är tätt förbunden, tycker jag mig se, med komprometterande drag av tyranni, diktatur, maktfullkomlighet. Eller, för att uttrycka det på ett annat sätt, med idén om människans inordnande i drömmar om det fullkomliga.

Men Rosa Barbas Elements of Conduct visar sig vilja säga något mer och annorlunda. Hela utställningshallen (som denna gång öppnats upp maximalt) skriker visserligen ut en storvulenhet (där inte minst den jättelika stålkonstruktionen Blind Volymes, accentuerar lokalens stora rymd), men också annat. Demonstrativt tydligt exponerar konstnären tunga, bastanta och analoga filmprojektorer med högt surrande fläktar och väl exponerade filmremsor. Du behöver inte vara insnöad tekniknörd för att fascineras av detta – bara lite extra intresserad av filmen som teknik och projektionsyta.
     Filmnostalgin tar särskilda piruetter med Stating the Real Sublime – filmkameran som ingenting annat projicerar än sitt eget ljus och med Western Round Table där två filmkameror narcissistiskt filmar sig själva.

From Source To Poem, 2016 © Rosa Barba. Foto: Helene Toresdotter

Tekniknostalgi är ett samtidstecken om något – oavsett om det sedan gäller filmkameror, bilar eller brödrostar. Men var är människan själv? Det tar ett tag innan jag hittar henne i detta panorama av maskiner, tyngd och teknik. Symptomatiskt nog dyker hon upp i form av en demonstration i ett försök att reclaima vad som tagits ifrån henne, i en latinamerikansk storstad (videon Disseminate and Hold), som en motreaktion eller fond, mot vilket industrialiseringens byggnationsspiral avtecknar sig.
    Speakerröstens ”…and we don´t know what´s going on” synes sammanfatta mycket av kärnan i det som Rosa Barbara vill säga, något om människans borttappande i en ovanifrånkommande orkestrering av idel mekaniska framtidsdrömmar. Textremsorna till videoprojektionerna ger mer kött på benen, naturens roll avslöjas som en avstjälpningsplats, ödelandskapet används för människans slaggprodukter likt dammet som sopas under mattan. Inte konstigt att bygget blir stort, inte konstigt att det skickas ut i det avlägsna.

Malmö 2017-03-29 © Martin Hägg