www.omkonst.com:
Hetta och kyla, ordning och kaos
Sara-Vide Ericson, "Vacuum" - Örebro konsthall, 8/4 - 14/5 2017
Text: Kristina Maria Mezei

skriv ut denna text
The Myth Maid Redemption, 280x400 cm, 2017 © Sara-Vide Ericson

Bakom det färgsprakande måleriet lurar ett latent våld i Sara-Vide Ericsons bilder Det är också det minne jag har burit med mig sedan jag första gången mötte hennes verk. Då var detta våld mer explicit, i dag är berättelserna grundligt genomarbetade både i tillkomstprocessen och i det måleriska hantverket.
     I Örebro konsthall visar hon elva målningar och en serie porträtt. Några av dem har vi kunnat se tidigare, några är från i år, den minsta och den största: målningen med ett par kvinnobröst med illavarslande mörka fläckar i blågrönt ljus är endast något över naturlig storlek medan The Myth Maid Redemption är fyra meter bred. Som ett praktverk hänger den centralt placerad i konsthallens ljusa rum. Målad på förstärkt markväv imponerar den med ett frodigt skissartat måleri där det självupplevda slår gnistor mot målerisk tradition.

Sara-Vide Ericsons arbeten bygger på fotografier. Verkligheten laddas med flera bottnar och referenser efter en nästintill rituell förberedelse, som i detta fall inkluderade ett bad i en vinterkall fors. Kvinnan i målningen The Myth Maid Redemption sitter på knä i snön. Hon är sedd uppifrån, i en vinkel som skapar en känsla av maktlöshet, utsatthet. Fastän ännu påklädd förefaller hon avklädd: T-shirten klibbar fast kring brösten, byxan smiter åt. Det stripiga håret döljer ansiktet. I en något mindre variant av målningen tycks hårslingorna övergå i rött som vore det blod som rinner över axeln.
    Den intensiva känslan som kvinnan bär på smittar av sig på naturen: skarsnöns hårdhet, forsens glupska kraft och isvakens svärta är målade med klassisk skicklighet som får mig att tänka på Gustaf Fjaestad. Det mjukt höljande ersätts dock här av stress och närmast förtvivlan.

En symbolisk realism är kärnan i Sara-Vide Ericsons måleri. Upplevelsen av inre känslor som oro, ångest och hot projiceras på omgivningen, gränsen mellan inre och yttre värld vacklar till. Men det latenta våldet som är osynligt kan vara reellt. Med visuella medel och en psykologiserande blick får föremål och natur samma väsensartade känsloladdning som människan. Hon i sin tur snarare tappar viljekraft och blir offer för ostyriga föreställningar och våldskrafter i samhället.
    I målningen Transformer står en kvinna lutad i ett klaustrofobiskt trångt vindsutrymme med små vävstolar i var sin hand som vore det verktyg att lyfta till försvar. Sotig svärta rinner ner från väggen och taket bakom henne är alarmerande rödgult. Pälsjackan tycks framhäva de djuriska instinkterna i människan.

Om vi hoppar över konstnärens personligt förankrade berättelser och i stället hävdar att bilderna, liksom orden vi skapar och väljer att använda, tänker åt oss så kan vi konstatera att Sara-Vide Ericson målar motiv som numera förmedlas genom nyhetsförmedling: blottade halsar, bakbundna människor, flyende över smutsiga vatten och havsvågor. Och nu ringar hon in en känsla av otrygghet som breder ut sig både medvetet och omedvetet i vår omgivning.
     Kan det vara så att den styrka som Sara-Vide Ericson vinner under de utmanande fysiska och mentala förberedelserna överförs till skönhet i själva måleriet? Hetta och kyla drabbar samman där, ordning och kaos pressas ihop och det sprakar till i det elektrifierade mötet.
    Ja, och så var det ju det där med våldet.

Örebro 2017-04-12 © Kristina Maria Mezei


 


 

 

 


Transformer, 130x160 cm, 2016
© Sara-Vide Ericson


Bruises, 30 x 40, 2017 © Sara-Vide Ericson


Dead Harvest, 120x150 cm, 2017
© Sara-Vide Ericson



Örebro konsthall | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com