www.omkonst.com:
SE PÅ MIG
Kungliga Konsthögskolans vårutställning 2017 - Tomteboda postterminal, Solna, 23/5 - 11/6 2017
Text: Susanna Slöör

skriv ut denna text
© Johan Berglund © Petra Hultman (Mary Hultman) © Susanna Jablonski
Kungliga Konsthögskolan har provbott i den nedlagda postterminalen under våren. Ett antal studenter har haft sina ateljéer i byggnaden efter den tragiska branden på Skeppsholmen i höstas. Nu flyttar man in med slututställningarna för master och kandidat inom fri konst. De delar den enorma ytan med projektstudenter (Mejan Arc/ In The Field of Public Art) samt studenter inom arkitekturprogrammet Critical Habitat.
Först infinner sig en viss förvirring i att hitta rätt ingång till Terminalvägen 14. Den stora sandwichtavlan som markerar entrén försvinner, men väl i blickfånget visar den på en rejäl rulltrappa upp, sedan följer ett par hundra meter korridor. Ut (snarare än in) kommer man i ett gigantiskt utställningshav som en gång kan ha varit hjärtat eller åtminstone en viktig nod i blodomloppet för postsorteringen.

Studenterna har tagit sig an uppgiften med bästa humör och här finns inget utrymme för blyga violer, det är bara att gå ”all in” vilket merparten av deltagarna verkar ha gjort. För att inledningsvis ägna utrymmet åt för individen orättvisa generaliseringar men ändå försöka inringa något av utställningens anda, så är det en varm och generös stämning som råder. Det verkar som att den teoretiska överbyggnaden, idéer och tankegods, rämnat pga av den gigantiska uppgiften att försöka synas i detta intressanta men även svårbemästrade rum. Detta är en i hög grad visuell utställning och studenternas gemensamma vilja (eller curatorns) som den kommer till uttryck i katalogerna bygger främst på bild.

Mastersstudenterna har i katalogen var och en bidragit med ”dagboksanteckningar” som i sig understryker intresset för att göra istället för att endast snacka om det. Om detta är en missuppfattning eller en tendens och omsvängning mot något nytt är svårt att sia om. De senaste åren har intresset för att visualisera, synliggöra och låta materialen tala varit påtagligt bland yngre konstnärer och även internationellt.
      Just hemkommen från Venedigbiennalen skulle man kunna tro att studenterna redan hunnit vara där och insupit atmosfären. Det är väl helt enkelt så att med dagens snabba medier så reagerar konstnärerna blixtsnabbt, en hård värld måste ryggmärgsreflexartat bemötas och bemästras med mjukhet, kärlek och humor.
     Den av studenterna som visar ett imponerande handlag är Lode Kuylenstierna (M), vars hängande, vilande tygskulptur i stödförband väl skulle kunna platsa i huvudutställningen i ”Arsenale” på årets tema.

© Lode Kuylenstierna

Även om lokalen är svårhanterlig och inte underlättar för dem som vill viska, så fungerar den väl för uppgiften att härbärgera studenternas examensverk. Det blir så tydligt att en av utställningens viktigaste uppgifter är att vara centrum för kritik, opposition och diskussioner i mer slutna grupper bland dem som har haft ordentligt med tid att förbereda sig, påläst på essäer och med tid att ta del av samtligas verk.
     Video och film är svåra uttryck att förmedla till besökare med upp till två timmar till förfogande att verkligen hinna sätta sig in i. För oss mer perifera betraktare, d.v.s. den kommande publiken, finns dock tillräckligt att ta del av som utställning och enhetligt sammanhang betraktad.

Målare i det utvidgade fältet är väl representerade. Inez Jönssons (M) självklara och förfinade verk lyser och Tomtebodas ljus ger hennes ”ramar” den eftersökta magin och det efemära tilltalet. Man undrar stilla hur detta skall kunna gå att ytterligare utveckla, vilket blir intressant att följa.
     Ludmila Hrachovinova (M) visar stort självförtroende och knyter an till intresset för icke-figurativt, expressivt måleri. På utställningen har hon fått finna lösningar för att exponera målningarna hängande fritt i rummet, en av dem är att placera betraktaren på yogamattor liggande på golvet.
     Oskar Hult (M) klär en bastant pelare med ett intressant måleri, som kanske skulle komma mer till sin fulla rätt i ett vita-kuben-format. Det gäller likaså Adrian Olas (K), som trots stora format arbetar med ett vibrerande, finstämt tonspel som inte gifter sig med de råa gipsskivor som används i de skärmar som iordningställts för de studenter vars verk kräver väggyta. Det ska därför bli givande att så småningom få se hans subtila måleri i annat sammanhang.

© Ludmila Hrachovinova

En målande installatör som däremot lätt anpassar sig till omgivningen är Johan Berglund (M) som monterat målningar på rullbara vagnar. Hans cartoon-inspirerade figuration är driven, humoristisk och leker med gränserna för när vuxenheten faller tillbaka i ungdomlig lust och för stunden snävare intressen.
     Ett sådant som nog delas av de flesta livet igenom är sex, könsspel och fluktande. Det bjuder flera av studenterna in till med olika tematik. Ar Parmaceks (M) video av ett älskande par (två kvinnor) på gränsen till porr men även med en intimitet som det normalt saknas fora för.
     Edith Hammars (K) lustkoja är ett av de första verken man möter på utställningen och invändigt är den klädd med inbrända teckningar av älskog och nakna kroppar. Alice Söderlund (M) skriker högst med sin vepa med flickrosa trosa mellan skrevande ben, fingrarna i gudomliga tecken, och plutmun. ”Back to me” är mastersstudenterna förenande titel, som man kan finna visst fog för.

Den som fyndigast använder titeln i någon form av antireaktion är en av kandidaterna Jesper O. T. Andersson, som skapat ett ”panoptikon” i form av en teckningsinstallation där han drar in medstudenterna genom att teckna av deras verk på plats. ”Back to me” som mantra för alternativ tillskansning/appropriering.
     Att det finns utrymme för lågmälda gester visar även Susanna Jablonski (M), som får stilpoäng för sin backgammonpjäs eller brustablett (treo eller c-vitamin) på högkant som dirigent till de övriga objekten.
     Petra Hultman (M) har tagit sig för den vanskliga uppgiften att splittra sin presentation till flera platser i rummet. Det har flera tyvärr gjort med mindre lyckat resultat om man vill kommunicera med den större kretsen än endast med sina kamrater och examinatorer. I Hultmans fall har hon dock valt att göra en installation med farfars nyckelskåp och farmors virkade dukar som hon ger en tydlig skulpturalt motiverad form. Den videoinstallation tvärs över rummet med ett schackbräde av instruktionsfilmer för husmödrar är visuellt övertygande och passar för rörlig film i detta svårbemästrade sammanhang.
     Andreas Nur (M) tar tillfället i akt att peka på möjligheterna att momentant visa videoprojektioner som inte kräver av betraktaren den tidsmässiga underkastelse som rörlig bild normalt gör. Han skapar istället en rörligt verkande rumslighet att vandra runt i.

© Andreas Nur

Projektstudenterna visar överlag inte bara ett intresse för materialitet utan även exempel på att väl bemästra dem. Gabriella Loebs skira (polyester/glasfiber) skulptur och utställning i utställningen är ett exempel. Flera av projektstudenterna har funnit sig väl tillrätta i sina rum i rummen. Studenterna i programmet Critical Habitat har skapat och barrikaderat sig i en egen sektion.

Det är en lång vandring studenterna bjuder på. Tur att de har fått sponsor till välsmakande nyttig läsk och att de skapat en lounge för trötta ben med mjuka soffor att pusta ut i (kafé saknas av lättförståeliga skäl). Om Tomteboda blir det fortsatta fästet, så kommer rummen säkert uppmuntra till fler intressanta utställningar framöver och blir en fortsatt utmaning för studenterna att ta tag i. Första försöket lovar gott.

Stockholm 2017-05-31 © Susanna Slöör


 


 

 

 


© Inez Jönsson


© Theresa Traore Dahlberg


© Vasilis Sjögren Tzanetopoulos


© Petra Hultman (Hilding Hultman)


© Oskar Hult


© Edith Hammar


© Jesper O. T. Andersson,


© Alice Söderlund


© Gabriella Loeb


Konsthögskolan i Stockholm | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com