Jenny Saville (f. 1970), en av stjärnorna i gruppen Young British Artists, är åter på Gagosian Gallery med en ny kollektion målningar. Hennes konstnärskap är tätt sammanbundet med den nakna människokroppen målad i en stor nyans- och valörrikedom. Hon tar hud på största allvar och har studerat hos plastikkirurger vilket givit henne djupare kunskap. Hon arbetar med hudtoner i välbekanta skära nyanser, som hon drar isär med ett ljusspel från blekt blått till djupt rött. Större än hemma i Storbritannien är hon i USA, där samtida figurativt måleri har en jämförelsevis mycket stark position.

Utställningen bär namnet Ancestors. Liksom tidigare har Saville en stark förankring i konsthistorien, och här öser hon med tydliga referenser till det förflutna som hon blandar och ger. Omedelbart framför ingången finns kubismen i Fate 1, 2 och 3. Kroppsdelar kastas om och sätts samman i målningar av skulpturer, halvvägs färdiga på kavaletter. Några element hämtas från paleolitiska fruktbarhetssymboler. Andra innehåller den mycket realistiska figurationen av kroppsdelar som mest förknippas med Saville. Ytterligare något hämtas från abstrakt expressionism.
     Krocken mellan de olika bildvärldarna sett genom kubismens prisma leder till en helt egen syntes. Saville påminner om processen och mötet mellan det naturgivna och det socialt konstruerade i att bli människa. Likaså glider hon in och ut mellan yta och kärna, och låter skisser tränga ut ur den ytan. I ett par fall träder också blyertsskisser på duk fram som verk i egen kraft. 

Fate 1, 2018, opd, 260X240 cm © Jenny Saville, Gagosian (Klicka på bilden för högre upplösning. Öppnas i nytt fönster.)

Savilles uttryckta intention är att låta flera ögonblick samexistera, och just så upplevs helheten. En flyktscen verkar hämtad från bildjournalistikens värld, med en förmodad far med ett barn som lämnar ruinerna av en bombad stad. I någon mening är det där, i utställningens bortre del, allt når sitt klimax och fullbordar sin mening. Saville ställer motivet mitt emot två pietà-motiv som ekar av Michelangelo. Den ena är täckt i guld och klingar av ikonmåleri. Den andra, med namnet Chapter (For Linda Nochlin), är en skiss och en nick till den feministiska konstteoretikern som gick bort förra året. Hon knyter på så vis samman den omedelbara samtiden med det eviga ur västerländsk konstkanon, och ger det en ökad, allmänmänsklig mening.
     Kanske beror det på det politiska klimatet i världen att konstscenen går igenom en tid av engagerad samhällskommentar. Jenny Saville är en kraftfull men balanserad röst. Hon ger visserligen tydliga (närapå övertydliga) ledtrådar för associationerna att följa, men det finns också utrymme för tanken att vandra och en arena där samtiden kan speglas i det eviga.

New York 2018-05-29 © Mattias Lundblad