www.omkonst.se:
Retrospektiv med Helene Billgren
En av de stora målarberättarna

Helene Billgren, Faran är över – Liljevalchs, Stockholm, 11/10–8/12 2019
Text: Susanna Slöör

skriv ut denna text
Faran är över, 2009
© Helene Billgren (Klicka på bilden för hög upplösning)
Dirdleland, 2011 © Helene Billgren
(Klicka på bilden för hög upplösning)

Det är ett övertygande viktigt och konsekvent konstnärskap som Helene Billgren visar på Liljevalchs. Många, inklusive jag själv har imponerats över det som man lite förenklat skulle kunna kalla för en vändning när hon 2009 presenterade sin första utställning med endast måleri på dåvarande Angelika Knäpper Gallery. Den aktuella retrospektiva utställningen visar tydligt hur detta måleri förebådas och genomsyras av hennes tidigare verk: teckningar, objekt, installationer och måleri.

I skulpturhallen öppnar Helene Billgren bland annat med tre temperamålningar från 1980-talet. De ger en fingervisning om hennes konstnärliga teman, som varit förbluffande utvecklingsbara och kunnat hållas så intakta. Inför målningen som är en hyllning till målaren och skulptören Bror Hjorth, har hon lagt sig på hans sjukbädd eller i båren istället för den döda flickan. Arvet från föregångare är hon inte rädd att lyfta fram. Flickan som skapande princip och alter ego tecknas om och om igen; hon pysslar med tankar och ting och flyttar så småningom in i Helene Billgrens måleri.
     Det slår mig att Helene Billgrens konstnärskap är ett av få som faktiskt förmår lyfta kvinnligheten till något som inte behöver vara så problematiskt, utan som något självklart, förtroendeingivande och framförallt kul. Man vill liksom ta hästen i tygeln, sätta på sig de tajta jeansen, den snygga bh:ån, trimma lösögonfransarna och med en listig mental pisksnärt ta för sig av livets ljuvligheter och äventyr.

© Helene Billgren
(Klicka på bilden för hög upplösning)

I Liljevalchs två centrala rum samsas måleriet från det senaste decenniet – ett återseende av målningar som redan nu känns som ikoniska Billgren-klassiker. I katalogen som ledsagar utställningen lyfter hon fram sina hundra favoriter och många av dem är också med i utställningen.
     Missa inte Helene Billgrens ordkonst och presentation av hur hon arbetar, inte minst med målningarna. Förmågan att skriva om detta krävande arbete med en försåtligt naivistisk blick är speciell och relativt ovanlig. Orden leder direkt och öppet in i de dagliga prövningar och avvägningar som konstnärskapet avkräver sin utövare. Hon har redan tidigare skrivit om sitt skapande, och jag bär alltid med mig hennes råd att aldrig lämna ateljén utan att åtminstone åstadkommit ”ett öra”.
     Att hon levt som hon lär visas övertygande på utställningen; inget är varken för stort eller för smått för att inte ges sin koncentrerade uppmärksamhet. Det kan vara en flätad krage, pärlhalsband i påse eller inlagd teckning på burk. I skulpturhallen hänger för övrigt ett moln av vad som måste vara kasserade teckningar. Fliten och sparsamheten påminner om den forna husmodern som sparade bastband, omslagspapper och stuvbitar för tillfällen man inte råder över.

© Helene Billgren

Helene Billgrens spjuveraktiga flickor med lust i blick lockar. Jag kommer att tänka på författaren Sara Stridsbergs minnesord i DN över Sara Danius, där Stridsberg briljant fantiserar in dem båda i fotografier av Sally Mann – nakna med cigaretten cowboy-dinglande i mungipan. Hit hör även Helene Billgrens flickor. Jag skriver ”flicka” en gång till för att understryka friheten och omnipotensen som de äger genom Billgrens kolstreck och penndrag. Det är hos dem hon söker och har utvecklat sin teknik och skicklighet.
     Övning ger färdighet: hos Billgren har talangen och praktiken kombinerats med att hon inte heller verkar ha skolats sönder. Det ger hennes måleri den direkthet och fräschör som hos de bästa målarberättarna, med namn som Sven X:et Erixson eller en Hans Wigert. Bror Hjorth är redan nämnd.
     Färgkänslan och balanseringen är osviklig. Man kan verkligen tråna efter hur hon tillsynes med lätthet arbetar med de ”fula” såväl som älsklingsfärgerna utan att tappa skärpan och upptäcktslusten. Dick Bengtson framstår som en sönderlekt tråkmåns i hennes sällskap. Och jo, nog är Helene Billgren minst sagt i klass med dagens bästa svenska konstnärer, som målare framstår hon idag som närmast oöverträffad.

Stockholm 2019-10-25 © Susanna Slöör


 


 

 

 


Exotisk dröm, 2008 © Helene Billgren


Little Rock, 2008 © Helene Billgren


Till Bror Hjorth, 1985 © Helene Billgren


Dränka fisk, 1992
© Helene Billgren


Second Hand Life, 2010 © Helene Billgren


Liljevalchs, Stockholm | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com