Att världen återgår till det normala lagom till midsommar framstår mer och mer som en önskedröm. Min gissning är att coronans verkningar inte släpper greppet om oss förrän betydligt senare. Men innan så sker måste former av drägligt socialt liv återskapas.
     För konsten och konstlivets del finns fördelen att den är en del av kulturen som lättare kan anpassas för att sprida ut sin publik rent fysiskt i rummet över tiden. Uppsvinget för digitala lösningar är säkert inte tillfälligt, utan blir kanske även fortsatt en del av det nya normala.
     Om nu gränserna åter skulle öppnas, så kommer åtminstone den aktuella mönstringen av figurativt måleri på Whitechapel Gallery i London att kunna förlängas till slutet av augusti. Det beskedet gav pressavdelningen för någon vecka sedan. Ett sätt att stötta och uppmärksamma den aktuella konsten redan nu bidrar även nyproducerade böcker och kataloger till. Glöm inte konstbokhandeln.

Installationsvy. © Tschabalala Self. Photo: David Parry/PA Wire. Courtesy Whitechapel Gallery (Klicka på bilden för hög upplösning)

För oss som försökt följa utvecklingen av det internationella måleriet är utställningen Radical Figures logisk. Den uppmärksammar en del intressanta aspekter av hur upplevelsen av bild förändras, böljar fram och åter. Från 1990-talets bearbetningar av fotografiet, dokumentationen som medium och fokus för det samtida måleriet, har intresset gradvis återgått till att bejaka ett bildmässigt formspråk som utgår från den inre, mänskligt bearbetade bilden.
     Samtliga tio medverkande på den aktuella utställningen kan sägas tillhöra den senare kategorin. Människan är i fokus om än inte porträttet. Katalogen innehåller ett antal texter som introducerar tankegångarna. Inte oväntat kopplar man tillbaka till de vågor av särskilt tysk expressionism som genomsyrade 1900-talet med höjdpunkter på 1910-tal och 1970–1980-tal. Det senare decenniet var också ett uppsving för det italienska transavantgardet.
      Sedan finns förstås perioden efter andra världskriget då expressionismen flyttade västerut med New York som centrum. Det har funnits rader av målare som under åren vägrat anpassat sig efter rådande stilideal och ständigt återkommit till att berätta sina högst personliga historier: ”I got sick and tired of all that Purity. I wanted to tell stories”, sade Philip Guston för femtio år sedan.
    Nederst finns en samlad lista med länkar till artiklar som Omkonst tidigare publicerat om konstnärer som kan ses som aktuella för den samling som Whitechapel Gallery nu presenterar.

Installationsvy © Ryan Mosley. Photo: David Parry/PA Wire. Courtesy Whitechapel Gallery (Klicka på bilden för hög upplösning)

Det finns och har funnits få möjligheter att från svensk horisont följa utvecklingen de senaste 20–30 åren, med undantag för fåtaliga nedslag med bidrag främst på den privata galleriscenen. Senast skrev Omkonst om Ryan Mosley från utställningen på Larsen Warner i Stockholm. Galleri Loyal är en öppning mot den amerikanska scenen och Nevven Gallery i Göteborg återkommer med intressanta utställningar.
     Den Sheffield-baserade Mosley är en av deltagarna i Radical Figures. Bland de riktigt kända namnen finns Daniel Richter, som också undervisar som professor i Wien, där en och annan svensk konstnär utbildas. USA-baserade Dana Schutz deltog med målningar i utställningen Eklips – Konst i en mörk tid på Moderna Museet år 2008. Det är oftast så som internationellt måleri emellanåt blir tillgängligt för en svensk publik via institutionerna, och än så länge finns inga tecken på motsatsen. Schutz skriver i katalogen och reflekterar över kroppsätare i måleriet över temat Saturnus av Goya och Rubens. Känd är hon för sina figurer som gröper ur sig själv, sina ansikten och bröstkorgar i ett slags självuppfyllnads- eller självutplåningsexercis.

Nicole Eisenman Progress: Real and Imagined [right panel] 2006 Oil on canvas 243.8 x 457.2 cm Courtesy of Ringier AG / Sammlung Ringier, Switzerland (Klicka på bilden för hög upplösning)

Cecily Brown som arbetar figurativt men upplösande sina motiv till fragmentariska näst intill abstrakta kompositioner deltar här bland annat med blinkningar till skeppsbrott och 1800-talets marinmåleri. Michael Armitage använder också motiv ut konsthistorien för att närma sig samtidens problematik och motiv, exempelvis i skildringen av de två älskande, det manliga paret i Kampala Suburb.
     Intressanta nya bekantskaper för mig är dels ryske Sanya Kantarovsky som närmar sig sina motiv kring givande och tagande med måleriska infallsvinklar som kan påminna om en märklig mix mellan Edvard Munch och Susan Rothenberg. Dels Tala Madani verksam i Los Angeles men med iransk bakgrund som arbetar i en driven teknik. De upplagda summariska grunderna befolkas med manliga figurer hämtade under rituella övningar som observeras ur ett utifrånperspektiv. Hon har också arbetat med en serie kallad Shit Moms, varav ett verk finns representerat i katalogen där spädbarn kryper som humlor närmande sig skithögen som modersfigur.

Installationsvy. Photo: David Parry/PA Wire. Courtesy Whitechapel Gallery

New York-baserade Tschalabala Self är undantaget som arbetar med måleriet som tvådimensionella assemblage, där hon blandar måleri och textil. Nicole Eisenman arbetar med det måleriska collaget som form, vilket minner mer om en målerisk gren som var särskilt framträdande vid millennieskiftet med exempelvis Neo Rauch som en företrädare då öst mötte väst i Tyskland. Det är inte riktigt det spåret som gör sig gällande här.
     Genom katalogen är det som vanligt svårt att göra sig en uppfattning om skala och taktilitet, men pressbilderna ger en lite bättre översikt. Det går naturligtvis inte att ersätta upplevelsen av måleri varken med kataloger eller digitala lösningar, men en liten tröst erbjuder de. Och förhoppningsvis tar sig fler konsthallar och museer samman och finner lösningar för att åter öppna dörrarna för en kulturtörstande publik.

Stockholm 2020-04-08 © Susanna Slöör

Deltagare: Michael Armitage, Cecily Brown, Nicole Eisenman, Sanya Kantarovsky, Tala Madani, Ryan Mosley, Christina Quarles, Daniel Richter, Dana Schutz, Tschabalala Self.