På  Prins Eugens Waldemarsudde visas nu den hittills mest omfattande retrospektiva  utställningen av Lena Cronqvists konstnärskap. Jag uppskattar urvalet där man  inte väjer för de samhällskritiska skildringarna i den tidiga produktionen: livet  i psykvården och sviten med feministiska förortsmadonnor där Cronqvist en gång  för alla skriver in sig i vår konsthistoriska kanon. 
                         I Gul  madonna (en känsla av otillräcklighet) från 1970 gestaltas en ung kvinna  instängd i ett klaustrofobiskt rum med ett barn i famnen. Titeln  refererar  till renässansens madonnamotiv men här vänder Cronqvist ut och in på den  klassiska idealbilden av moderskapet. Ångestfullt skildras kvinnans likbleka ambivalens, liksom hennes oro  och stressen inför modersrollen.  
                              Moderskapstemat återkommer genom åren. I målningen Modern  från 1975 är kompositionen hämtad från Piero della Francescas madonnaframställning. Majestätiskt sitter  modern – samtidigt ett psykologiskt självporträtt – i rummets mitt med blicken riktad  mot fjärran. Hennes händer  håller stadigt i en förkrympt åldring i miniatyr: en överdimensionerad modersfigur som  håller i sin egen moder på  väg att spränga rummets gränser. 
                        
                          
                              | 
                           
                          
                            Middag med räkor, 1974  © Lena Cronqvist  | 
                           
                         
                                                  I själporträttsviten från 1980-talet med samlingstiteln Målaren och hennes modell, spelar jaget  både rollen som objekt och som det skapande subjektet. I ständigt omarbetade  motiv undersöks den egna identiteten. Skuggfigurer återkommer för att sedan  försvinna in i kulisserna. Ispegelbildens förväntade helande fördubbling  gapar endast en förvriden mask tillbaka.  
                        I  utställningen ryms liv och död, ett närmast kliniskt skärskådande av ålderdomens blekgröna ansikten och  slutligen blickens försvinnande i de dödas halvslutna ögon. Minnesbilder av upplevda  händelser och erfarenheter blir genom konstnärlig precision allmänmänskliga. Förgänglighetsmotivet  återkommer i form av sköra glaskupor i de många målningarna föreställandes barndomens  magiska lekar, där flickor tar kontrollen över sina egna berättelser. ”Kanske  är de alla delar av ett och samma jag”, skriver Katarina Wadstein Macleod tankeväckande i utställningskatalogen. Det svåra i att vara människa i en  komplicerad värld.
  
                      Stockholm 2020-03-18 © Silva Malmsten  | 
                        
                        Spegling, 1982 © Lena Cronqvist 
                        
                        Sjukbädden, 1975 © Lena Cronqvist                       
                        
                        Elchock, 1971 © Lena Cronqvist 
                         |