Jens Fänges bildvärld har mognat säkert genom åren. På senare tid har den blivit dovare till färgintensiteten och tycks nu förflyttat sig allt närmare det smekande drömstadiet. Här går tonerna i blekt ambra, sandigt senapsgult och umbra som bryts av med blågrönt. När han för fjärde gången ställer ut på Galleri Magnus Karlsson i Stockholm är det alltså återigen en drömliknande värld som öppnar sig, en värld som förföriskt fungerar enligt sin egen labyrintiska logik.

Rent tekniskt rymmer varje bildinstallation en rad material som omsorgsfullt fästs på varandra genom assemblageteknik. Olja och vinyl på taktil textil och pusselbitspannå. Som tidigare präglas kompositionerna av ett eklektiskt byggande där ett och samma verk ofta begagnar flera olika perspektiviska lösningar. Resultatet är stimulerande. Skickligheten ligger i hur de föränderliga rumsligheterna liksom faller in i varandra utan att förbli stående i bjärt kontrast.
     Intressant i flera av utställningens verk är att själva bildrummet ibland börjat lösas upp. Ett bra exempel är verket Netsuke (Stairs), 2020, där två hopslingrade figurer med frånvända blickar förstrött omfamnar varandra mitt på duken. Att scenen utspelar sig i ett definierat rum är här långt ifrån klart. Istället tycks figurerna tyngdlöst flyta fritt i kilmönstret vari de är inbäddade. En lösning är att betrakta bilden rakt ovanifrån såsom om den låg på golvet med varken ett upp eller ner. Härifrån blir den intima scenen kuslig.

Installationsvy © Jens Fänge

Att Fänges bildvärld kan liknas vid en drömvärld har påpekats förr, men den här gången upplevs den mer sansad och säker på sitt eget tillstånd. När Fänge senast 2018 visade upp nya verk i Sverige på Bonniers Konsthall gjordes en ansats till att låta betraktarnas kroppar bli delaktiga i måleriet genom att röra sig förbi vida kulörta tapeter och över mattor i utställningsrummen. Installationen på Galleri Magnus Karlsson är istället mer fragmentarisk där bilderna hänger jäms med varandra på vita väggar. Här är det främst tankekraften som aktiverar vandringen igenom bilderna vars dragningskraft riktas inåt.
     Med det sagt är det dock inte så att varje bild bör ses för sig, utan det är just i deras förbindelse med varandra som melodin väcks till liv. Genom ledtrådar och falluckor i form av återkommande gestalter, mönster och scener kastas jag mellan de olika bilderna. När jag satt mig in i en bild kliver jag snart ut i en annan, och lockas så allt djupare in i drömvärlden.
     Med detta ligger Fänges bilder nära det berättande — men inte ett linjärt sådant med tydlig början och slut. Istället tycks berättelsen följa en drömmens logik där lösryckta minnesfragment flyter fritt genom tid och rum. Precis som i en drömmarnas värld upplevs detta kaotiska tillstånd förföriskt sammanhängande. En värld att gå vilse i.

Stockholm 2020-09-02 © Emil Ivedal