www.omkonst.se:
Vårsalongen 2020
Vårsalongen 2020– Liljevalchs konsthall, Stockholm, 10/1–22/3 2019
Text: Niels Hebert

skriv ut denna text
© Helena Perminger
(Klicka på bilden för hög upplösning)
Krossat hjärta © Märta König
(Klicka på bilden för hög upplösning)

På tröskeln till årets Vårsalong står en delvis sönderhuggen skolbänk, som Helena Perminger gått lös på. Bänken kan vara symbol för en skoltid eller för det som borde bort från dagens skola. Flisor ligger på golvet och bänken lutar betänkligt.
    Trots denna vitala upptakt har Vårsalongen 2020 blivit ett otympligt och ganska trögt stycke, en för stor utställning med för få spännande perspektiv. Vardagen dominerar med berättelser ur fotoalbumet, glåmiga interiörer i oskärpa, precisa interiörer med detaljskärpa, människors ansikten och kroppar (och inte enbart kvinnors kroppar), landskapen, såväl de mer frodiga som de stilla, lite tomtar och troll, kök, hus och åter hus.
    I denna vardag är det glest mellan starkare känslor och risktaganden. Däremot finns mycket tomhet i rum, korridorer, perronger, foajéer... Att skildra tomhet är nog svårare än så. Manne Lennestig hittar dock en konkret tomhet med sin So Fucking Lonesome, nämligen ensamheten hos människor i bassängens extrema trängsel, liksom Erik Holmstedt som i sakliga foton skildrar tömda hus i Malmberget, hus som ska rivas eller flyttas därför att gruvan expanderar.

Utan störande regi © KG Ohlsson

Med 330 verk av 170 konstnärer är Vårsalongen större än vanligt. Många konstnärer har fått med endast ett verk. Det splittrar helheten och försvårar möjligheten att förstå sammanhangen i vissa konstnärskap. Juryn borde haft hårdare nypor vad gäller kvalitet och angelägenhet.
     Men det finns förstås verk att glädjas åt. Märta Königs strikt horisontella landskap tycks fånga stunden då mycket sammanfattas. I målningen Krossat hjärta anas ett ögonblick mellan katastrofen och vissheten. Visserligen finns röda blommor i förgrunden, men längst bort anas en rökpelare. Där finns också hennes Efteråt med Herb Alpert. Den sortens nervösa schlager passar dåligt med den relation som kan anas i målningen. I Golvmålning hopas fragment av mer eller mindre tydbart slag; samtidigt kan vi se mot den prövande horisonten.
     Mot det gåtfulla vetter också KG Ohlssons fem gouacher i litet format. Här firas nyår, sägs farväl, saknas regi, finns Ikaros startramp och ett hemmabygge med stålrörstak. Ingenting är högt eller lågt. Det är som om konstnären lösgör motivet i delar och låter dem flyga fritt - eller samlar in lösa delar till kommande helheter. Oavsett metod, så är det ett äventyr att betrakta dessa former och färger på väg genom en obestämbar rymd.

Maria Edlunds målningar rymmer osedvanlig värme och närhet till livskänslan, till att vara inbegripen i tillvaron. I hennes tre målningar handlar det om människor och djur: en åsna som står vid glöden, en hund rastas på bakgården och en annan håller hus i en urgrotta.
     Det är egendomligt att se besökare gå omkring i salen där Mervi Junkkonens grå kista står mitt på golvet. På kistans ena sida projiceras en kvinna som tycks instängd. Hon snor runt inne i kistan som i svår ångest. Alla går oberörda förbi, trots vad den uppenbara titeln In Plain Sight pekar på (i öppen dager).
     En nästan parallell berättelse är Oktawian Bohdziewicz Ovälkommen, sju sladdriga nummerlappar i porslin. Undertexten är tydlig. Håller du inte måttet, är du egentligen inte välkommen, fast vi måste säga att du är det.

Thomas Franzéns konstlösa träkojor tycks som ett slags skyddsutrymmen undan en obestämd fara. Eller är de kistor som Mervi Junkkonens? Jag tycker mig också ana ett släktskap med det dova hotet i en Dick Bengtsson-målning.
     Som kontrast verkar Ragnhild Ibsens teckningar av vitala strandmänniskor utan problem att visa vilka de är och det känns befriande som ett kliv ut ur skuggorna till solljuset.
     Nariman Djafari visar hantverkskonst under hot med sin matta Gården, en enkel, abstrakt bild av vårens ankomst till en iransk trädgård, medan Lennart Ericssons stora abstrakta ombyggbara målning i svart och vitt erinrar om 1960-talet som det uttrycktes med Plattan och Sergels torg.
     Grafikerna Lars Nyberg och Mikael Wahrby svarar för Vårsalongens precisionsarbeten. Grafik må vara på utdöende, men få på Vårsalongen har den skarpa blick och det tålamod som deras etsningar kräver.

Stockholm 2020-01-16 © Niels Hebert


 


 

 

 


Living on an Unstable Mountain II
© Erik Holmstedt


In Plain Sight © Mervi Junkkonen


Ovälkommen © Oktawian Bohdziewicz


Arnold och jag © Ragnhild Ibsen


68 II ©Thomas Franzén

Vårsalongsfakta
Av Vårsalongens 170 deltagare är 97 kvinnor och 73 män, och medelåldern 49 år. Äldste deltagare är 84 år och yngst två 19-åringar. Måleriet dominerar med 168 verk, foto kommer härnäst med 34 verk, 28 verk är teckningar och samma siffra noteras för skulptur/objekt, därtill kommer 16 verk i blandteknik med objekt. Jury har varit konstnären Lars Lerin och konstnären och designern Bea Szenfeld samt Liljevalchs chef Mårten Castenfors, ordförande. Ungefär hälften av deltagarna kommer från Storstockholm.


Liljevalchs konsthall, Stockholm | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com