www.omkonst.se:
Göteborgs Internationella Konstbiennal
GIBCA 2021: The Ghost Ship and the Sea Change – Röda Sten Konsthall, Göteborgs Konsthall, Franska tomten, Världskulturmuseet, Trädgårdsföreningen, 4/9–21/11 2021
Text: Marcus Appelberg

skriv ut denna text
© Jonas (J) Magnusson & Cecilia Grönberg
(Klicka på bilden för hög upplösning)
Foton: Hendrik Zeitler © Salad Hilowle
(Klicka på bilden för hög upplösning)

Göteborgs Internationella Konstbiennal, GIBCA, är inne på sin elfte upplaga och årets biennal är precis som förra gången kurerad av Lisa Rosendahl. Det är en fragmentarisk och labyrintisk utställning med förvillande utställningsarkitektur över flera platser som stundtals är svårbegriplig, och där konsten med sin överanvända arkivform ställer höga krav på besökaren. 

Under titeln The ghost ship and the sea change tar biennalen i år sin utgångspunkt i Göteborgs 400-årsjubileum och hur konstnärlig praktik kan skapa förändring genom alternativ historieskrivning. Franska tomten används som tematisk utgångspunkt för frågeställningar som rör kolonialismens ideologi med rasism, sexism och exploatering av naturen. Hamnstaden Göteborgs historia sammanflätas med andra liknande platser genom att belysa historiska handelsvägar och nutida flyktvägar över världshaven, med en grundtanke om att vi endast kan förstå staden Göteborg genom att titta på andra platser. Det ger upphov till en brokig utställning som försöker förbinda historia med nutid och skapa en alternativ historieskrivning genom att lyfta fram marginaliserade perspektiv. Om något visar det på att såväl vår historia som samtid inte kan tolkas entydigt.  

Göteborgs Konsthall
På Göteborgs Konsthall fungerar det bäst, trots det initiala mötet med en överväldigande mängd arkivmaterial. Arkiverande och redovisning av komplexa processer genomsyrar biennalen, och tenderar att fjärma den genomsnittlige konstbesökaren. Många verk hade vunnit på redigering och reducering. Här upptar Jonas (J) Magnusson och Cecilia Grönbergs 20 års samlande av lokalhistoria i verket läsa | lokalitet (berg, tryck) [strata ur en utvidgad bok; billingen, kinnekulle, 2001–2021] nästan halva stora salen vilket ändå sätter tonen. 

Salad Hilowles verk Vanus Labor upptar resten av salen. Hilowles arbete att synliggöra människor ur den afrikanska diasporan i svensk konsthistoria har prisats och det är en visuellt anslående presentation i blått ljus av olika objekt. I videoverket fylls museirum av rasifierade som betraktar konsthistoriska verk. Titeln, översatt förspilld möda, är hämtad från David Klöcker Ehrenstrahls 1600-talsverk föreställande en grupp vita barn som tvättar ett svart barn – centralt avbildad i videoverket – med den underförstådda betydelsen att syftet är att tvätta bort det svarta. I gipsmedaljonger avbildas de enda tre svarta män som under 1700-talet studerade vid Konstakademin. Männen avbildas i halvprofil, men ser exakt likadana ut. Jag tolkar det som en kommentar kring nidbilden av den svarta mannen.

Förutfattade föreställningar utforskas vidare i Conny Karlsson Lundgrens Vår resa till Frankrike (Mont des Tantes) som utifrån en resejournal utforskar normer kring kön och sexualitet. Socialistiska göteborgsgruppen Röda Bögar reste sommaren 1977 till ett frigörelseläger i södra Frankrike och konfronteras där med kontinental frigörelse som sätter deras egna föreställningar på spel. Reseanekdoterna om sexuella möten berättas explicit, det är svällande organ och våta omfamningar. Verket utforskar drag och femininitet och en röst frågar: kan man älska en fjolla? Idag är maskulinitetsnormen inom hbtq-världen fortsatt stark, så kanske har vi inte kommit så långt i vår frigörelse. 

Världskulturmuseet och Trädgårdsföreningen 
På Världskulturmuseet och Trädgårdsföreningen är verken väl integrerade i platsen. Bland växter från världens alla hörn visas i Palmhuset videoverket Linnaeus and the Terminator Seed av Pedro Neves Marques. Han sammanför Linnés katalogisering av växtvärlden med dagens genmodifierade växter.
     På Världskulturmuseet är det problematiken med det etnografiska samlandet som belyses genom en diplomatisk dispyt kring peruanska textilier som plundrats från en ökengrav och i hemlighet förts till Sverige. I Ariella Aïsha Azoulays videoverk Un-documented: Unlearning Imperial Plunder synas vår hårdföra behandling av migranter i relation till den ömhet vi visar för etnografiska stulna föremål och väcker frågor om mänskligt värde.

Franska tomten
Det är också på ett sätt det mänskliga värdet som ofta är i fokus. På Franska tomten, som gett biennalen dess ramverk, presenteras tre konstnärer på byggstaket och fasad. Den lilla landbiten byttes mot ön Saint-Barthélemy som blev knutpunkt för lukrativ slavhandel. M. NourbeSe Philips verk Zong! består av utdrag ur en dikt med samma namn som tar sin utgångspunkt i en skeppsmassaker av 150 slavar. Temat förankras väl i platsen men utförandet når inte fram.  Det är en utställningsplats som inte fungerar särskilt väl, och konsten blir snarare plakativ. Bäst är Salad Hilowles platsspecifika verk Untitled (En resa från förr), en trärelief som visar ett möte mellan vita sjömän och en grupp svarta. Men det är också placerat på en fasad och har en fysisk närvaro bortom plakat.

Röda Sten Konsthall
Störst problem har jag med Röda Sten konsthall, som får anses vara biennalens huvudarena. Dess katedral ställer andra krav på installation än Göteborgs Konsthalls vita kub men den fragmenterande utställningsarkitekturen som hämtar sin form från ett förlist skepp stjälper snarare än hjälper. Samma marinarkeologer som fann kända ostindiefararen Götheborg som sjönk 1745 fann också danska västindiefregatten Havmanden. Det byggdes en kopia av Götheborg som seglade den historia rutten för att sprida kunskap om Göteborg i världen, medan Havmanden fick vila på havets botten. 

Det är ett problem när utställningsarkitekturen tar fokus från konstverken som rimligen borde vara huvudattraktionen. Till exempel visas Anna Lings känsliga tuschmålningar Zostera marina (ålgräs)uppnålande på skeppets välvda skrov. De förtjänar en bättre hängning. Lings närmast abstrakta målningar behandlar ålgräsets tillbakadragande från västkusten på grund av miljöförstöringen.
     Bättre presenterad är Jessica Warboys monumentala Sea Painting, Atlantic som hänger från golv till tak som fond åt hela utställningen. De abstrakta färgdragen är avtryck av Atlanten där duken släpats i vågorna. De båda verken presenteras dock i sådan närhet att uttrycken tar ut varandra.

Spökskeppet återkommer i Hira Nabis All That Perishes at the Edge of Land som speglar en skeppsbrytargård i Pakistan dit fartyg från hela världen kommer för att skrotas av människor som arbetar under slavförhållanden. Likt Götheborg byggdes också en kopia av Columbus skepp för att fira femhundraårsjubileet av hans upptäckande av Amerika. Silvano Lora protesterade genom att paddla ut och stoppa skeppet i en traditionell träkanot för att belysa ursprungsbefolkningens utsatta situation. I Sverige är vi inte bättre, vilket visas här genom historiskt material av samiska kulturspår. Unika träd med ristningar i Sápmi har fått ge vika åt skogsnäringen och visar på den brist på respekt vi hyser för vår ursprungsbefolknings rätt till sitt land.

På de andra två våningsplanen får konstnärerna varsitt utställningsrum och det är en ynnest att få ta del av ett konstnärskap utan labyrintiska distraktioner. Evan Ifekoyas verk Ritual Without Belief är en sex timmar lång ljudinstallation som undersöker förutsättningarna för polyvokalitet. Verket sammanfattar såväl biennalens tanke kring flerstämmighet som havet som plats för förändring. Verket beskrivs som en "svart queer algoritm som verkar över generationer" och flerstämmiga röster blandas med musik. Färgade ballonger som ska föra tankarna till hbtq-klubben The Loft svävar i taket och ska alltmedan de sipprar ur sin luft anspela på tid och förfall. Här hänger också fotot Bodybuilder with Bra av Ajamu X, som ska visa på just dialogen mellan generationer. 
      Jag avslutar i ett rum som doftar av kanel, kakao och kaffe. På en bänk i mörker mellan segel infärgade med dessa kryddor spelas ett ljudverk som behandlar den koloniala handelshistorien mellan Göteborg, Jakarta och Saint-Barthélemy. Det är ett fint avslut att få luktsinnet aktiverat och tillåta sig själv att pusta ut och reflektera en stund innan man beger sig vidare. Jag har fått en bit av hela världen, men vet inte om jag fått en större förståelse för staden Göteborg och dess historia. 

Göteborg 2021-09-15 © Marcus Appelberg


 


 

 

 


© Pedro Neves Marques (Palmhuset)


© Ariella Aïsha Azoulay (Världskulturmuseet)


© Ibrahim Mahama (Franska tomten)


© Salad Hilowle (Franska tomten)


© Anna Ling (Röda Sten Konsthall)


© Jessica Warboys (Röda Sten Konsthall)


© Hira Nabi (Röda Sten Konsthall)


© Evan Ifekoya (Röda Sten Konsthall)


Göteborgs Konsthall | Röda Sten konsthall, Göteborg | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com