www.omkonst.se:
Det dubbla berättandet
Jan Manker, Experiments from the 60’s – Belenius, Stockholm, 28/8–25/9, 2021
Text: Sebastian Johans

skriv ut denna text
Utställningsvy © Jan Manker (Klicka på bilden för hög upplösning)
Eftersom Jan Manker återkommande skriver för Omkonst har vi låtit den fristående kritikern Sebastian Johans recensera utställningen. Sebastian Johans skriver bland annat för Dagens Nyheter, Hufvudstadsbladet och Uppsala Nya Tidning.

I början av 1960-talet skrev den blott 20-årige, blivande konstnären Jan Manker till Öyvind Fahlström och frågade om det var okej att komma på besök till New york. Väl på plats i den mytomspunna stadens mest mytomspunna decennium blev han vän med förebilden Fahlström och hängde runt i Robert Rauschenbergs ateljé, det vill säga i rum som skulle komma att höra till konsthistoriens mer betydelsefulla.
     Anekdoten ovan återges i utställningsbladet till Jan Mankers ”Experiments from the 60's” på galleri Belenius, och vad bättre är: den syns också på väggarna. Den unga Jan Manker sög uppenbarligen åt sig som en svamp och hans 60-talsverk är fyllda av sökande lust och dynamiska referenser.

Tubut, 122x183 cm © Jan Manker (Klicka på bilden för hög upplösning)

Bland utställningens tidiga verk finns en serie assemblage som är sammanfogade av gamla nylonstrumpor, rakblad och klippta bilder. Här står Manker Rauschenberg relativt nära, men har redan ett eget uttryck och verken besitter en energi som är påfallande välbevarad. De abstrakta bilderna är på nära håll, där man identifierar material och bilder, närmast furiösa i sitt anslag. Men några få steg bort ter de sig däremot snarast återhållsamma och ser intellektuellt finlemmade ut, med lager och material som nyfiket och bejakande flyter in i varandra. Kanske anar man redan här den förkärlek för ett dubbelt berättande som så ofta finns i Mankers senare arbeten.

Det ilsket punkiga och sökande uttrycket syns också i tre mörka oljor – alla med titeln Fas – där Manker tycks upptagen av att söka mönster i ett myller av geometriska fält och former. De tidiga verken förenas alla av en tydlig jakt på artikulation.
     Utställningen avslutas, i alla fall rent kronologiskt, med ett par stora poppiga målningar från 60-talets sista år. Tubut, från 1968, och Registrator, från 1969, känns båda förvånande fräscha i sina ljusa färger och sina tvetydiga motiv, som liksom muntert pekar på något hotfullt och mekaniskt. Ett slags glada dystopier, om man så vill. Här har Manker hittat det leende anslag som ofta varit hans följeslagare sedan dess.

Stockholm 2021-09-09 © Sebastian Johans


 


 

 

 

Fas 1, 122x91,5 cm © Jan Manker


Registrator, 213x122 cm © Jan Manker

 


Arsenalsgatan 3, Stockholm | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com