Kongolesisk-norska Sandra Mujinga är aktuell med sin första separatutställning på ett museum i Sverige. Mujinga behandlar teman kring kamouflage, kroppslig närvaro och övervakning. Roten finns i den afrikanska kontinenten i såväl konst som musik. 

Stenasalen lyser i grönt neonljus och tre rangliga kroppar badar i dess ljus. Skulpturgruppen Libwá, Mókó och Nkáma består av tre gestalter klädda i denim och stora kåpor över sina ansiktslösa anleten. De är resliga med sin höjd på tre meter. De voluminösa byxbenen virvlar nedåt och skapar en bastant bas till skillnad mot den platta överkroppen där det under veck och draperingar lyser i röd plast. Det är såriga öppningar som väcker tankar kring skydd och våld.
     Mötet med kropparna skapar en viss ambivalens, de framstår som väktare men det är vid första anblick svårt att tyda vad de vaktar. Det gröna ljuset som renderar allt i en ton för tankarna till green screen; i och med det gröna ljuset ges möjligheten att digitalt ändra vår omgivning och därmed försvinna. De ansiktslösa skulpturerna gör också rent fysiskt motstånd mot digital identifikation. 

© Sandra Mujinga

Skulpturerna blir med sina platta ihåliga kroppar ett slags skal. Det är som att du själv kan ikläda dig skulpturerna, och därmed dölja din identitet. Mujinga har ett intresse för hur den kvinnliga svarta kroppen kan modifieras, synas eller kamoufleras vilket syns också i verket Flo, som presenteras i ett avskilt mörklagt rum. Det består av ett hologram som bär en av Mujingas dräkter, ett slags digital avatar.
     Mujinga beskriver hur avsaknaden av en fast identitet möjliggör undvikandet av övervakning och utsatthet. Den ständiga metamorfosen av kropp och identitet musiksätts av konstnärens egna minimala klubbmusik som för tankarna till Berlins nattliv (där Mujinga också delvis verkar), en gränslös plats för flytande identiteter och excesser. 

Mujinga förhåller sig till olika rum och genom sin konst visar hon på möjligheter att omformulera vår omgivning för att skapa nya strukturer och sammanhang. Det finns en styrka i att kunna formulera sin egen identitet online men också en sårbarhet som visar sig i de halvt blottade såren som berättar något om vår digitala samtid och de utmaningar som såväl våra digitala liv som det övervakningssamhälle vi lever i ställer. 

Göteborg 2021-09-09 © Marcus Appelberg