Var går gränsen mellan provocerande och avväpnande, kan något vara både och på samma gång, och vad ryms egentligen i adjektivet utmanande inom konsten? Om man tar det sistnämnda så tänker man kanske i första hand på det som provocerar och väcker anstöt, men det Marie Sjölander ställer ut på Galleri PS är en utmaning av en helt annan art. Ett rent abstrakt måleri som utgår från ett lika konkret tema, sport, och då inte vilken sport som helst utan tennis. Ja, tennis.

Utställningen omfattar bara sex verk, men å andra sidan är PS inget stort galleri och det blir omedelbart tydligt att verken är helt anpassade efter galleriets väggar. På den största av dessa hänger en 3 x 1 meter stor monokrom duk, ouppspänd och tämligen oceremoniellt uppspikad, i en färg som under normala omständigheter skulle beskrivas som bränd sienna. Nu blir det istället tegelrött och detta helt avhängigt titeln: Roland Garros, Paris, tennisarenan där man spelar Grand slam-turneringen Franska öppna på grus. Färgen är mycket vacker och som avbildning träffsäker.

Roland Garros, Paris © Marie Sjölander

Jag har sett utställningar med Marie Sjölander tidigare, den jag minns bäst visade kvadratiska dukar med lager på lager-måleri som påminde om textila mönster. På PS handlar det också om lager på lager men i en enda färg, i akryl på siden. Mittemot hänger ett verk baserat på ett annat underlag, en grön inomhusmatta, Tsitsipas tröja/Bercy, Paris. Bercy är den stora parisiska sporthallen och Tsitsipas, läser jag mig till, heter Stefano och är en grekisk tennisspelare, för närvarande rankad femma i världen, och på många bilder iklädd en tröja i målningens gulgröna nyans.
Alltså… Vad är det här?

För det första är det en färgupplevelse. Marie Sjölander har förstås inte valt material av en slump och gått på den precisa matthet i klangen som akryl på siden ger. Intrycket varieras också i och med att de olika lagren i en del verk bitvis knappt lappar över varann så att duken svagt lyser igenom. Den mörkt gröna färgen i Presenning bakom banan är däremot så tät att den bitvis drar åt det svarta och färgen i Tsitsipas tröja/Bercy, Paris känns nästan jämnt pålagd.
     Titlarna sedan. Konstnärliga giganter har gjort karriärer av att måla monokromt och anpassat sina titlar till en förutsägbar mall: Utan titel, Vitt på vitt, Studie i rött eller IKB och ett nummer. Att visa ett monokromt måleri och koppla det till ett tema som saknar all kulturell förankring och sedan ge verken rent dokumentära titlar som inte gömmer sig bakom en enda konstnärlig konvention är starkt och visar på en tilltagsenhet som känns befriande.

Göteborg 2021-04-14 © Olle Niklasson