www.omkonst.se:
Patos med en obändigt driv
Frida Orupabo, How fast shall we sing – Galerie Nordenhake, Stockholm, 31/3–14/5 2022
Text: Leif Mattsson

skriv ut denna text
Horse girl, 2022 © Frida Orupabo
(Klicka på bilden för hög upplösning)
Woman with knife, 2022 © Frida Orupabo
(Klicka på bilden för hög upplösning)

Initialt kom genombrottet för Frida Orupabos kraftfulla collage via Instagram, för att därefter visas på några av världens mer prestigefyllda konstscener, exempelvis Venedigbiennalen (2019). Den Norgebaserade konstnären hämtar huvudsakligen sitt bildmaterial från Internet och från olika arkiv med kolonialt stoff. Figurerna är uteslutande svarta kvinnor, med några få undantag, och alla bär de ärren efter kolonialtidens förtryck i sina ansikten och uttryck.
     Här finns en enorm visuell kraft i sättet Frida Orupabo ställer samman de oftast sköra kvinnofigurerna, med kroppar som tycks ledade som marionettdockor färdiga att bli utnyttjade. Men i samplandet uppstår också många humoristiska krockar. Orupabo använder medvetet collagets lekfulla potential där de överraskande anakronismerna blir avväpnande och lustfyllt anekdotiska.

Spagaten, 2022 © Frida Orupabo

Man får gå hundra år tillbaka i tiden för att finna de konstnärliga rötterna till Frida Orupabos magnifika collageteknik och medvetet politiska angreppsmetoder. I dadarörelsens kraftfulla bildprotester mot borgerligt översitteri och dåtidens fascism finns klara paralleller till Orupabos collage. Dadaikonen Hannah Höch är kanske den som först kommer i tankarna, med sina sammanställningar av kroppar och ofta deformerade ansikten. Men också Otto Dix känns samtida med sin furiösa protest mot militarism och mot krigets vansinne – sorgligt nog en helt relevant protest än i dag.
     Men politiskt verkande konst kan ibland förfela sitt syfte om den inte når konstnärlig verkshöjd. 1970-talet gav oss otaliga exempel på ytlig plakatkonst där syftet var ädlare än den konstnärliga förmågan. I Frida Orupabos fall däremot är bilderna oerhört starka av både politisk medvetenhet och visuell kraft. Hon drivs uppenbarligen av ett emotionellt patos, men visar samtidigt prov på en stark förmåga att applicera och kreativt kanalisera denna känsla.

Utställningstiteln How fast shall we sing refererar till pålagan hur snabbt en kyrkokör – ofta med svarta deltagare – bör sjunga enligt officiella direktiv. Det amerikanska femtiotalet med sin McCarthyism, sin våldsverkande rasism och sina sociala orättvisor kommer naturligtvis i tankarna – liksom det faktum att det var så sent som 1964 som svarta och vita fick likvärdiga, mänskliga rättigheter i USA (Civil Rights Act).
     Återkopplingar och reminiscenser från historiskt mörka tider löper som en röd tråd genom Orupabos utställning. Kolonialismens offer blir de nya hjältarna med sina stolta men ofta sorgsna blickar. Och ändå finns här ingen egentlig romantik, ingen saga med lyckligt slut, inget att celebrera. Vetskapen om att en idealisering lätt kan slå tillbaka är en viktig insikt. Frida Orupabos figurer bärs heller inte av något entydigt hjälteskimmer. De är däremot högst fascinerande ur humanmänsklig aspekt såväl som rent konstnärligt.

Stockholm 2022-04-06 © Leif Mattsson


 


 

 

 


In his mind, 2022 © Frida Orupabo


Louise, 2022 © Frida Orupabo


Woman head/long hair, 2022 © Frida Orupabo


Galerie Nordenhake, Stockholm | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com