Det är en märklig resa som ett grafiskt blad gör med eller utan glas och ram. Det intima mötet direkt med pappret kan jämföras med hur snabbt intrycket svalnar placerat bakom ramens fönsterruta. Idag är glasen så mycket bättre och nästan fria från de omgivande ljuskällornas reflexer. Men där finns ändå ett genomskinligt lager som skiljer ögat från verket – i de professionella visningsrummen. Men lika märkligt är mötet med ramade grafiska verk i en väl inredd hemmiljö. Där kan en salongshängning göra under för att återkalla närheten.
       Det är därför intressant att ta del av Andreas Erikssons högprofilerade utställning med grafik i olika tekniker. Leken mellan närhet och distans är påfallande. Jag vill inte påstå att man kommer konstnärens process närmare på spåren här då hans konstnärskap som helhet är processorienterat. Han visar dock effektivt hur glas och ram kan användas för att splittra och bygga förnyande enheter samt variation.

Monotypier © Andreas Eriksson (klicka på bild för hög upplösning)

I galleriets projektrum en spiraltrappa ned hänger en rad monotypier som alla utgår från en och samma rapport för att tala i mönstertermer. Det är ett lappat landskapstäcke som kan användas till att räta upp såväl som fälla ut naturens rumsligheter. På håll möter således tolv enskilda verk placerade som en helhetsverkade grupp. Vid närmare betraktelse lappar och överlappar de infärgade planen utifrån val av ackord, valörer och accenter. Det är en effektiv lektion i hur man arbetar med kontraster och konstruerar bild.

Andreas Eriksson har inga problem med att hänvisa till och studera sina föregångare, utan står stadigt i en tradition som han förmår krama en fortsättning ur. I galleriets övre plan visas screen-tryckta landskapsliknande formationer som leker och retar ögat att söka fästen och vilset vandra runt i en sofistikerad koreografi. Man kan lätt luras in i hönan-och-ägget-tankar om hur han gått tillväga. Varje helhet är således sammanfogad som ituskuren. Här är det främst linjelekarna som verkar.
       I en sammanställning av torrnålar låter Andreas Eriksson arbeta med återhållna antydningar av natur som kan uppfattas som detaljer eller anas på lång sikt. Men visst är det en kavat nötväcka med sin karaktäristiska svartsminkade eye-liner som sträcker ut stjärten i ett av dem, eller inte.  

Stockholm 2023-12-05 © Susanna Slöör