Begreppet L'Art Brut myntades 1945 av konstnären Jean Dubuffet (1901-1985). Trött på den akademiska konstvärlden och dess ramar sökte han en konst med ett mer genuint och direkt uttryck, kopplat till upphovspersonens inre istället för upprepandet av konsthistoriska stereotyper. Hann fann den bland samhällets utstötta på mentalsjukhus och fängelser. Skapad av människor utan konstnärlig skolning och utan ambition att visa upp sina alster för andra.
      Då, på 40-talet, var intresset för detta slags bildskapande – pendlande mellan barnteckningens naivitet och avancerade geometriska kompositioner – nytt och radikalt. Idag är det närmast att betrakta som en global konstriktning bland andra, med en enorm påverkan på konstlivet från den tidiga modernismen fram till våra dagar.

Millesgårdens sommarutställning belyser detta slags konst – i Sverige ofta betecknad som särlingskonst – med ett urval av den samling på över 70 000 verk som idag finns på Collection de l'Art Brut i Lausanne. En samling som också inbegriper konst skapad i självvald isolering. Med 108 verk, skapade av nitton schweizare, är det ofrånkomligen ett geografiskt begränsat och numerärt pyttelitet urval.

© Aloïse Wey. Foto Dan Backman (klicka på bilden för hög upplösning)

Särlingskonsten kan vara stökig och färggrann, men här är de mestadels ganska små verken nedtonade både till färg och form. Med tanke på samlingens storlek och bredd hade ett mindre homogent urval – och en roligare hängning – kunnat skapa en mer dynamisk utställning. Särlingskonsten är ju allt annat än tråkig.
      Namnkunnigast och bäst – jo, nog finns det bättre och sämre särlingskonstnärer – är Adolf Wölfli (1864–1930) och Aloïse Corbaz (1889-1964). Wölfli visades separat på Moderna Museet redan 1977 och är – bredvid lantbrevbären Ferdinand Cheval och hans egenbyggda palats – den kanske mest kända särlingskonstnären. Wölflis maniskt myllrande och delvis symmetriska kompositioner, i en vackert mättad färgskala, är både figurativa och abstrakta. Likt mönster och mandalas är det verk med en helt tidlös kvalitet.

© Justine Python, 1932 (klicka på bilden för hög upplösning)

Aloïse Corbaz kan sägas representera en delvis annan sida av särlingskonsten. Figurativ, berättande och smått kaotisk i sitt formspråk. Corbaz tecknade gärna kurviga kvinnor i märkliga kreationer uppvaktade av män i unformer. Det låter kanske inte så intressant, men sättet hon gjorde det på utstrålar en kraft och vitalitet som är helt oemotståndlig. Ett av hennes större verk visas just nu på Venedigbiennalen.   
      Som så många andra särlingskonstnärer använde sig Corbaz av okonventionella material: växtsafter, krossade blad och tandkräm. Med tiden kom hon att använda sig av kritor och färgpenna. Hennes bilder på olika slags upphittade papper sydde hon ibland ihop för att göra dem större. Man kan på goda grunder anta att konservatorerna på museet i Lausanne har mycket att göra.

På Millesgården kan man också stifta bekantskap med ömsint utförda blyertsteckningar av Julie Bar (1868–1930) och härligt groteska masker gjorda av Angelo Meani (1906–1977). Skapade av porslinskärvor och annat upphittat leder de tankarna till såväl surrealism och arte povera som till den slags assemblage som blev populärt bland keramiker för tiotalet år sedan.
       Här finns också de som använde sig av text. Dels för att uttrycka åsikter, dels för att dela med sig av kunskaper. Verken kan vara oläsbara men har som det mesta här odiskutabla konstnärliga kvaliteter långt från konstvärldens likriktning och ängslighet. Att det som störde Dubuffet för länge sedan fortfarande präglar stora delar av den samtida konstscenen är ett lite sorgligt konstaterande.

Lidingö 2024-06-05 © Dan Backman