Det finns en mjuk mänsklighet i Soutines verk som kommer till sin rätt en trappa ner. De mer lågmälda lokalerna och placeringen av målningarna i ögonhöjd gör utställningen personlig, intim och innerlig. Det skyddar inte enbart målningarna från starkt solljus utan gör även att verken kommer närmre betraktaren, både bildligt och bokstavligt. Soutines måleri har haft stor betydelse för efterföljande generationer och öppnar nu upp för en ny publik.

I sina porträttmålningar fångar Soutine lokalbefolkningen i deras arbetsmiljöer. Ett flyktigt ögonblick, tycks det som, en kort paus i det krävande arbetet. Han förskönar inte, motiven är aldrig tillrättalagda utan han målar det som skaver, klädernas obekväma veck, han målar rörelserna, livet, ett liv som aldrig står still. Genom att måla tjänaren, pigan och piccolon ger han dem den plats som de aldrig annars skulle få. Personerna är porträtterade rakt framifrån, som om målaren och modellen möts på samma nivå. Det finns en ödmjukhet hos Soutine. Igenkänningen av att befinna sig i utkanten gör att han har förmågan att fånga den öppna och uppriktiga oförställdheten hos bonddrängen, barnen och den förryckta kvinnan. Han lyfter fram människor i samhällets utkant, gör dem synliga.

Escalier a Cagnes, ca. 1923-1924 © Chaïm Soutine Foto: Courtesy David Lévy (klicka på bilden för hög upplösning)

Soutines spartanska stilleben speglar hans fattiga, hungriga vardag. Tre skrala, smala sillar. Två citroner och en kronärtskocka. Han delar sin berättelse med betraktaren, en tolkning av den värld i upplösning som han lever i.
      I målningen Gladiolus står man ansikte mot ansikte med de rödskimrande blommorna. De är modiga och magnifika, tar upp hela bilden, glasvasen får knappt plats. Det är som när man såg blommor för första gången i sitt liv. Man är lika nära som ett bi.

Soutines landskap tycks vara fångade i en virvelström eller sedda genom ett kalejdoskop. Landskapet är ett levande väsen, oroligt, yrt, vilt och intensivt. Måleriet är böljande och färgsprakande med en intensiv energi, så generöst med toner och nyanser att han tycks ha gett allt i varenda målning. Det är en sådan rörelse och kraft i bilderna att jag nästan blir yr. Soutine får betraktaren att tänka i nya banor. Vad är ett landskap och vad gör det till ett landskap? Vad gör ett hus till ett hus?

La Place du village, Cerét, 1920 © Chaïm Soutine Foto: The Israel Museum, Jerusalem / Avshalom Avita (klicka på bilden för hög upplösning)

Soutine inspirerades av det klassiska måleriet med verk av Rembrandt, Chardin och Courbet. Han utvecklade en individuell stil, en personlig vision och måleriteknik, som fungerar som en bro mellan de traditionella metoderna och den utvecklande formen av abstrakt expressionism. Materialiteten och processen var en viktig del för honom. Han var hängiven och dedikerad måleriets färg, form och textur.
       Sinnligheten är slående. Soutine verkar inte censurera sig själv eller sina motiv. Han målar allt. Det fula och det vackra, det döda och det levande. Målningarna är fyllda till brädden med känslostormar och färgens rikedomar. Friheten finns i den obegränsade upplevelsen av måleriet, det fria flödet, kontakten med det undermedvetna och interaktionen med målningen. Han målar inte bara med känsla utan han målar själva känslan.
       Hos La Femme en rose tycks den rosa klänningen sväva fritt och flyter nästan ut över målningen, som om färgen ännu inte har torkat. Hos Rembrandt inspireras han till en serie med kadaver och han målar det röda så kraftfullt att jag nästan känner lukten av blod. Han återskapar måleriet, lägger till sina egna penseldrag, sin egen färgpalett och ger det nytt liv.

Humlebæk, Danmark 2024-02-21 © Emelie Ånskog