Tunna gröna metallstänger hänger i luften, lätt krökta och låsta till varandra. Sfären de tillsammans formar är som en explosion satt på paus, ett glapp i tidens framåtrörelse. Verket slår an en ton som sedan fortsätter genom rummet, en tryckande energi som tålmodigt väntar.
      Tre svullna former i svart gummi har samlat sig vid rummets ena hörn, de är fyllda till bristningsgränsen med luft och håller detta andetag med all kraft de förmår. De expanderar i tysthet, tränger sig ut och stjäl av rummets luft. Den rundade volymen på väggen är veckad på ett par ställen och det bildas glipor in i dess kropp, gummit förvandlas till hård men sårbar hud.

Installationsvy © Lars Englund (klicka på bilden för hög upplösning)

Två smala skulpturer i räfflat aluminium står placerade i relation till varandra mot golvets mitt. Även här veckar sig formerna och materialet sluter sig om sig självt, den ena svart, den andra vit. Formerna förändras när man rör sig runt dem, linjerna förskjuts och ändrar ställning. Allting är så balanserat och beräknat att det skapar en känsla av oemotsagd enkelhet. Här finns ett mikro och ett makro som cirkulerar kring varandra i olika hastighet, helt knutna till sina egna fysiska förutsättningar och avtryck. Ordning och kaos i expansiv balans.

Två sammansatta former svävar i luften och sträcker sig nästan hela vägen mellan golv och tak. Långa, breda band av kolfiber letar sig runt varandra i samtidig upp-och nedåtrörelse, lätt och tungt i en invecklad dans. De försöker hålla något samman, som ett implantat för själva luften.
     Parspelet fortsätter med två abstrakta bilder vars gröna och orangea toner blir iögonfallande i det annars mest svartvita rummet. Går man nära så ser man att ytan är uppbyggt av små sammanfogade plastbitar, likt en myllrande men artificiell bakterieodling.

Installationsvy © Lars Englund (klicka på bilden för hög upplösning)

Man får en inblick i Englunds vetenskapliga arbetsprocess när man ser skisserna som visas i det mindre rummet. Undersökningar av olika veck och vikningar, ner till minsta detalj, och allt med en nyfiken noggrannhet. Här finns också en samling mindre skulpturer, som uppradade tester till större och mer monumentala verk. Djupt svarta ytor, platta i en vinkel, rundade och avklippta i nästa. De blir som ett chiffer där de står, mystiska och tysta intill de inglasade skisserna.
     Det gör något med helheten att få se något så personligt som en skiss, att se pennans sökande. När de färdiga verken för oss ut ur tiden, mellan parallella system och veckad rymd finns det något jordande i att få skymta den mycket mänskliga handen där bakom, små precisionsdarr på millimeterpapper.

Göteborg 2025-10-03 © Karin Holmer (text och foto)