På Carl Hammouds förra utställning hos Magnus Karlsson visades uteslutande målningar med böcker arrangerade till stilleben. Det kändes välbekant. Tillsammans med målade bilder av staplade kontorsstolar och drömska kontorsinteriörer från, ska vi säga, tiden kring mitten av förra seklet är det så vi till stora delar lärt känna konstnärens lika märkliga som fascinerande bildvärld. Minutiöst målade bilder som till vissa delar fått mig att tänka på såväl Magritte som den stiliserat realistiska amerikanska trettiotalskonsten i stil med Charles Sheeler. Det är inte det sämsta.

Den här gången hittar man inga stolar – vilket kanske är lika så bra – men åtminstone en målning med böcker. Som alltid torrt men vackert målade böcker i fritt fall som fyller hela bildytan. En sorts torr men sensuell realism som, i denna och många andra av Hammouds målningar, tycks stå på gränsen till abstraktion. Att en halvöppen bok visar en sida med en bild som uppenbart blinkar till Edward Hoppers målning Rooms By The Sea utgör en konstnärlig referens att addera till de redan nämnda.

Melpomene, 2025, opd, 160 x 220 cm © Carl Hammoud (klicka på bilden för hög upplösning)

Under den kryptiska utställningstiteln A way not to explore the past, but to manipulate the present har Hammoud denna gång kompletterat det vi känner igen från konstnärskapet med delvis andra spår. Noterar också att antalet teckningar denna gång är fler än målningarna. Särskilt fin är den med en ansamling av dricksglas, så tätt placerade att de bildar en vackert silvrig yta. Bilden av en vattenyta i rörelse är utsökt tecknad men märkligt anonym. Tycker mig ha sett många vattenytor likt denna, både bättre och sämre. Då är sviten med små akvarellerade teckningar föreställande blyertspennor, lakoniskt betitlade Pencil on paper, intressantare. Här finns både en stillsam, konkret vardaglighet och en inbakad aggressivitet synlig i blyertspennans vässade spets.

Carl Hammoud är generellt intressantare, och mer originell, som målare än som tecknare. Koloriten känns härligt åldrad och lite gulnad. Några målningar på utställningen visar att han paradoxalt nog ger döda ting, som möbler och böcker, mer liv än natur och växter. Det är som att han inte vill, eller kan, gestalta det organiska i bladen, blommorna och trädstammarna.
     Så för mig är det de två målningarna med böcker och sorteringsfack som är mest lyckade. Men då de inte ger något specifikt nytt till konstnärskapet måste man betrakta detta som en mellanutställning.

Stockholm 2025-12-05 © Dan Backman