Minnets korridor gör sig ofrånkomligen påmind i mötet med Anton Linds mönster- och linjeorienterade måleri. Tankarna går till Alfred Manessier, Jean-Paul Riopelle eller möjligen till Vieira da Silva. I någon mån också till den i tiden mer närliggande Brice Marden vad gäller den linjerytmiska ansatsen.
      Men konst görs ju av konst, som bekant, och kreatörer har i alla tider, mer eller mindre medvetet, låtit sig påverkas av de stora aktörerna ur kulturhistorien. Denna cirkulära dynamik är lika positiv som den är naturlig och oundviklig.

Small wing, 2025, 90 x 130 cm © Anton Lind

Anton Lind förhåller sig följsam till föregångarna men lägger ändå till anakronistiska stilbrott i flera av sina verk. I någon målning kan det möjligen tydas som tidskod för film som upplösts. I andra förekommer ord och meningar som suddats ut och skrivits över varandra intill oläslighet. Dessa brott emot det förväntade förflyttar Anton Linds målningar till en samtida bildvärld där det serent sköna får ett aktivt motstånd i överlagrad form. I någon mån fungerar dessa avsteg som bländande reflexer i ett imaginärt skyltfönster. De kan upplevas som störande för det sköna linjespelet, men också som nyktra uppvaknanden ur konsthistorieresan.
      Personligen har jag dock inga problem med det mer återbrukande tillvägagångssättet som Anton Lind använder sig av i de flesta av målningarna. Hans sätt att låta färgerna överlappa varandra tills nya undertoner uppstår är både bildmusikaliskt intressant och ofta rytmiskt fulländat. För det är nog just med musikens termer man bäst beskriver hans aktuella målningar på Björkholmen Gallery.

Stockholm 2025-10-15 © Leif Mattsson

Länk till recensionen av Concrete Interest, 2025, där Anton Lind deltog>>