Detta är Leo Parks andra separatutställning på galleriet och denna gång tycks de mänskliga åtbörderna än mer tydliga, ja bitvis nästan påträngande i sin presenterade form. Den nakna torsoformen återkommer i bild efter bild, oftast kapad, med fragment som verkar hämtade från betydligt större sammanställningar. Det kan upplevas som att betrakta figurkompositionerna inzoomade genom okularet på en kikare. De hårda beskärningarna leder till teatral dramatik och bidrar samtidigt till det mystifierande tilltalet i det skenbart enkla berättandet.

Nytt för denna utställning är de skulpturala inslagen, och de är både voluminösa och konsthistoriskt bakåtblickande – återigen denna Henry Moore, som jag nämnde i den förra recensionen (se nedan). Kontrasten mellan dessa sensuellt rosa, svällande volymer och den starkt blå "gymnastikmattan" framstår som något av en käftsmäll i den vita kubens scenografi. (Mattan har lagts in enbart för den aktuella utställningen.) Men kanske hade effekten blivit ännu mer drabbande om konstnären löpt linan ut och placerat skulpturerna direkt på mattan och inte på ett podium som tydligt mildrar effekten. Oklart dock om resultatet skulle blivit mer konstnärligt intressant.

Bed Scene (Pink), 120 x 90 cm och Bed Scene III, 120 x 100 cm © Leo Park (klicka på bilden för hög upplösning)

Det ovan nämnda mysteriet bibringas i snart sagt var målning eller skulptur. "Tatueringar" i hieroglyf-form eller likt forntida runor lägger sin del till gåtan, och de svarta hålen på vissa av kroppsdelarna lägger till andra. Dessa stilbrott, som samtidigt är något av Leo Parks signum, både irriterar och förbryllar, men kanske mest av allt förtjusar.
        Här finns också rent dekormässiga fördelar som ytterligare förstärks av närmandet till street art-estetiken. Se exempelvis de serieteckningslika glansdagrarna på pärlor, naglar och "läppar". De är lika effektiva som de skulle vara otänkbara i ett mer strikt, konstnärligt sammanhang. Men att förskjuta estetiken till de yttre utposterna är bara en del av Leo Parks ikonografiska modell. Den aktuella utställningstiteln är också passande nog "Edge", men metoden känns igen även från den tidigare utställningen.
       Denna metod, liksom Parks förmåga att effektivt använda sig av tittskåpet som scenrum, med mörka bakgrunder, ger de aktuella målningarna en mer hermetiskt sluten form än tidigare. Insatserna är högre nu och den sommarlätta utomhusbrisen som kunde anas på den förra utställningen är här utbytt mot en absurd teater i grafisk pusselform.

Stockholm 2025-04-29 © Leif Mattsson

Läs recensionen från den förra utställningen på galleriet, 2021>>