Utställningens titel Vid randen kan fungera som en scenanvisning – en upplösning är nära förestående. Atmosfären är fuktig, drypande, man kan tro att det rinner längs väggarna. Mitt i rummet står ett par gamla dykarskor, Plats på botten. Skribenten Niels Hebert föreslog att skorna representerade den manliga blicken vid Gunilla Sköld Feilers utställning i Sandviken, 2024 (se länk nedan), men här ser jag dem som en nyckel för hela utställningen. Är vi ombord på ett sjunkande skepp, är vi i Atlantis? Elementet är vatten där allt sakta sjunker mot botten.

Tuschmålningarna hänger stela som plåtar längs väggarna. Pappret är mättat av tusch som flyter, av pigment som ansamlas i schatteringar och skapar effekter likt veck i mjukaste sidenorganza. Färgerna är mineralernas: kol, mangan, järn. I fyra ark precis innanför entrén går det att läsa in en sedimentering av – ja, av vad – av drömmar och liv. De har lösts upp och långsamt fallit i lager för att återbildas till vad det en gång var: jord och lera. Samtidigt går det inte att undgå volangen, en sönderfallande gardin som ingår i de stora cykliska rörelserna.

Installationsvy © Gunilla Sköld Feiler (klicka på bilden för hög upplösning)

På fondväggen hänger det monumentala verket Det in – och utvrängda. Det består av 36 tuschmålningar. Referenserna till krås och kläder som blivit Gunilla Sköld Feilers signum finns här, men i detta sammanhang tar jag mest intryck av det flytande och snart upplösta.  En byrålåda för länge sedan, fylld av nylonstrumpor i ett virrvarr dyker upp i minnet, också ett slags upplösning. Färgerna tillhör således det hudnära, det intima, det mjukaste. Organisk materia som lösgör sig, som är i rörelse, som inte låter sig definieras. Somligt tar fast form i en marmorering – kanske ett stråk av sorg.

Längs ena långväggen hänger ett stort antal urklippta tuschmålningar i ett jättelikt collage. Tankarna går till fossiler, mollusker och encelliga djur (trots att titlarna anger andra förslag). Är det en framtidsbild av oss, efter katastrofen? Längst till höger hänger ett verk som kan associeras till en mussla och dess pulserande innanmäte, ur vilket en kvinnlig gestalt träder fram. En Venus för nästa tidevarv kanske. Verkets titel anger en mer luftburen karaktär: Helium/Noctuid, men det kanske inte behöver vara en motsättning?

Gunilla Sköld Feiler tillåter fantasin att skena iväg. Den generösa och sinnliga utställningen innehåller ett myller av referenser att följa i myter, religion och historia. Kärleken finns rikligt representerad, som i den moget färgmättade Lekamen. Vid randen skärps sinnena, det finns ännu tid att leva, tid att älska.

Stockholm 2025-12-05 © Anna T Wolgers