Ett rådjurskid ligger på ett lågt podium och den vita pappersmassan smälter samman djurets runda varma form med podiets kantighet. Man ser det gryniga materialet, det lite oformliga och upplösliga men ändå ligger djuret där helt tydligt, ömkligt och tungt.
      Nätta hyllor fyller merparten av det stora rummet och de skjuter uppåt som skott ur marken. Fragilt står de på sina tunna ben, inte prydligt uppradade som på ett naturhistoriskt museum utan oregelbundet och uppnosigt. Hyllplanen är fyllda med fåglar, gjutna fågelkroppar i skimrande vitt stearin. De är alla märkta med sitt artnamn och med ett nummer, skrivet för hand på små papperslappar. Uppe på huvudet på varje fågel sticker en lång veke upp och hänger där som en liten ostyrig babylock. Dessa spöklika fåglar skapar en bild av skenbart död natur, förevigad och – just här – ändå besjälad. Man rör sig andaktsfullt mellan hyllorna.

Alla fåglar i Sverige © Fredrik Strid (klicka på bilden för hög upplösning)

Stearinet har droppat och runnit över den runda magen på Orre nr 139 och den får något sorgset över sig. Ögonhålorna saknar de stirrande glaskulorna som man ser på uppstoppade individer och nu är de så påtagligt tomma och inåtblickande. Allting blir så tyst, men fåglarnas röster har inte tystats utan tystnat, de har inte längre användning för dem.

Långa listor hänger på en av rummets väggar, rader på rader med siffror och namn på alla fågelarterna. Genom själva namngivandet kommer vi också närmre det betraktade och längre bort från det kliniskt distanserade, plötsligt är det något annat än en klump materia, något annat än en siffra. Människans besatthet i att samla och katalogisera blir här ett uttryck för ett slags andligt sökande. Ett sökande efter värde genom mönster och sammankopplingar upplöses i något transcendentalt.
      Bland dessa djur finns ingen lukt av formaldehyd, inga pälsätande kryp. Vi betraktar själva idéen kring att betrakta det döda, abstrakt men känsligt och med stor omsorg. Kropparna i sin tur behöver inte vänta på lågan för att lysa. De skiner som minnesljus av sig själva. Väl tända skulle de alla ha sin egen exakta brinntid, sin egen tid att samtidigt försvinna och bringa ljus.

Varberg 2025-11-13 © Karin Holmer