Det är en fest för ögat som bjuds på Liljevalchs+ de närmaste nio månaderna framöver. Utställningen When We See Us återkommer för fjärde gången ackompanjerad av en rik katalog, framtagen till utställningen i Sydafrika 2022-2023. Och med den kommande Venedigbiennalens nyligen bortgångna curator, Koyo Kouoh, som avsändare. I dagens klimat på institutionerna som hyllar koncepten före konsten är det något att vara tacksam över. Helt plötsligt fick en gigantisk målarimanifestation rum.
Här återfinns konstnärer som Omkonst lyft fram genom åren som Mickalene Thomas, Barkley L Hendricks, Chris Ofili samt Lynette Yiadom-Boakye. Den sistnämna blev ordentligt uppmärksammad på Moderna Museet 2021 även om presstexten från Liljevalchs påstår något annat. (Se länkar nedan.) En intressant och inte minst tekniskt driven målare som Michael Armitage är ett konstnärskap man gärna skulle vilja se i Sverige i helformat. På utställningen finns ett verk av honom med, och det är fallet för nästan samtliga deltagare. Därför dras intrycket ned mot en minsta gemensam nämnare som förstärks av utställningsarkitekturens mörkt gröna och röda väggar. Förtjänsten är att utställningen som sådan håller samman trots i grunden disparata uttryck. Men ljusförhållandena blir ändå svåra för såväl kamera som mänskligt öga.
 |
Utställningsvy |
En gemensam delfaktor är således figurativt måleri. Och här ges möjligheten att fundera över när gränsen för konst passeras och uttrycket övergår till illustration (stundtals av det mer heroiska slaget). Den tekniska nivån är emellanåt låg, även om det finns många undantag. Det hör mer samman med utbildning än något annat. Som svensk konstkonsument är man bortskämd med välutbildade målare, då utbildningsgången normalt är längre än internationellt. Michael Armitage visar exempelvis var skiljelinjen går med sin tekniskt högt drivna nivå, där såväl ljusskildring som lokalfärgbetoning spelar väl tillsammans. Betoningen på endast lokalfärg och rudimentärt skuggspel skapar en märklig verkan av pussel, vilket självfallet också kan användas synnerligen kreativt.
Bland de goda exemplen här på utställningen finns således det måleri som även inkluderar inslag av collage. Det senare är en stark trend som pågått och vuxit under 2000-talet. Tschabalala Self tillhör skaran som ger mersmak i det här fallet. Whitechapel i London lyfte fram henne i en bok om radical figures. Utställningen 2020 sjönk och försvann i pandemin.
 |
Obama Revolution, 2009 © Chéri Chérin |
Konstnärerna är som undertiteln lyder samlade utifrån att alla är svarta och här skildrar svarta människor, som grupperats efter olika teman där stolthet, lust och glädje som tänks hålla dem samman. Det blir självfallet lika problematiskt som att samla kvinnliga konstnärer som endast tillåts uttrycka kvinnliga erfarenheter. Min erfarenhet är att ingen vill bli kallad konstnär, med ett prefix som exempelvis ”kvinnlig”. Att föra samman konstnärer från olika delar av en hel kulturellt rik kontinent som Afrika med konstnärer verksamma och uppvuxna på annat håll i världen utifrån premissen ”svart” är inte annat än förminskande. Alla drabbas de av curatorns förenklande grepp.
Den gemensamma nämnaren kan därför inte bli annat än en stereotyp konstruktion. Idag är laddningen kring begreppet "kvinnliga målare", åtminstone i Sverige, försvunnen och därmed är de fria att vara och verka som konstnärer i egen rätt, oavsett erfarenheter. Vilket är fullkomligt rimligt och självklart. Den här typen av utställning, även om den irriterar mig, kan möjligen vara en hjälp kortsiktigt att inkludera och låta fler nå över tröskeln till ”finrummen”. Då fyller den en viktig funktion: att framhäva det mänskliga i människan hos alla oavsett kön, sexualitet, funktion, hud, geografi, ekonomi eller ålder. En utställning på temat radical figures vore en värdig uppföljare.
Stockholm 2025-10-15 © Susanna Slöör
Tidigare recensioner i Omkonst
av konstnärer som deltar i When We See Us
Omkonst: Mickalene Thomas – Hayward Gallery, London, 2025>>
Omkonst: Barkley L. Hendricks, New York, 2023>>
Omkonst: Lynette Yiadom-Boakye – Moderna Museet, 2021>>
Omkonst: Mickalene Thomas – Lévy Gorvy, New York, 2021>>
Omkonst: Tschabalala Self – Whitechapel Gallery, London, 2020>>
Omkonst: Lynette Yiadom-Boakye – New Museum, New York, 2017>>
Omkonst: Chris Ofili – New Museum, New York, 2015>> |

|

Bellyphat, 2016 © Tschabalala Self
(klicka på bilden för hög upplösning)

Never Change Lovers in the Middle of the Night, 2006 © Mickalene Thomas
(klicka på bilden för hög upplösning)

Mmadira, 2020 © Neo Matloga

Teju, 2019 © Amoako Boafo

The Conversation, 2020 © Cornelius Annor
|