Det naturlyriskt och musikaliskt inspirerade, ofta abstraherade, måleriet har under senare år kommit i skymundan och får inte en lika framträdande roll som det hade för ett drygt tiotal år sedan. Idag är figurationen och berättelsen i fokus, antingen kombinerad med måleriska stilbrott eller med en dragning åt en nyrealism som påminner om det tidiga 1970-talets. Nordiska konstnärer som exempelvis Marika Mäkelä och Per Kirkeby känns idag avlägsna sett från en Stockholmshorisont. Varför vissa uttryck dominerar tidsandan vid en viss tidpunkt kan man mest spekulera om. Rampljusets otroget pendlande sökarstråle träffar ett konstnärskap för att efter en tid tvärt byta riktning. Erfarna målare brukar ta detta med jämnmod och fortsätta lugnt utan att låta sig störas på sin utvalda väg. Finländska Johanna Aalto förefaller vara en av dem.

Aaltos horisontellt långsmala målningar söker av utsträckta områden av inre rum. Långsamma rytmiska slingor registreras och återges nästan sekventiellt, med hjälp av penselföringens svepande rörelser från ena sidan till den andra. Det bildas spår av tid. I vissa målningar hamnar fokus på de nästan besvärande tömda mellanrummen eller pauserna. I andra dyker måleriska störningar upp med vars hjälp betraktaren inför sitt inre öga kan fälla ut subtila landskap eller närbilder av organiska växtdelar. Närvaron av saftig vegetation och mörkt gåtfulla vatten förstärks av vibrerande kallgröna och blåsvarta färgtoner. De höga ackorden klingar i andra målningar hastigt av och för blicken ut i en dimgrå pärlemorskimrande värld. Det finstämda resultatet kan som hastigast påminna om Maj Arnells lyriska måleri. Men figurationen är inte lika långt driven hos Johanna Aalto. Hon verkar vilja befinna sig i rörelse, sökande, och utan förväntningar fångande det som i stunden uppstår.

Stockholm 2005-12-01 © Susanna Slöör

61x90 cm © Johanna Aalto

21x50 cm © Johanna Aalto

30x61 cm © Johanna Aalto