www.omkonst.com:
Nystart på Konstakademien
Kent Lindfors på Galleri Olsson och Jan Manker, Konstakademien, Salarna, 3/9-2/10 2005. Lars Andersson på SAK 25/8 – 25/9 2005
Text: Susanna Slöör

Nu har Konstakademien slagit upp portarna till en rad nya utställningsrum i huset på Fredsgatan i Stockholm. Galleristerna Gunnar Olsson samt Magnus Karlsson har flyttat in och har inlett med Kent Lindfors respektive en samlingsutställning. Jan Manker visar en stor restrospektiv i Salarna. Sveriges Allmänna Konstföreningen tar däremot avsked från den nuvarande adressen med en utställning med Lars Andersson.

Utan titel, 2001-2004, 170 x 130 cm, olja på duk, © Lars Andersson
Foto: Jan Almerén
  Flykten II, 2001-2002, tempera på duk,
231 x 204 cm, © Kent Lindfors

Att söka synkrona drag mellan de utställningar man ser vid ett givet tillfälle är både frestande och förledande. För betraktaren är det ett intuitivt och ofta personligt givande sätt att orientera sig bland intrycken. För konstskribenten är det däremot en vansklig strategi. Det är lätt att se likheter och trender där inga sådana egentligen finns. Genom att försöka utmåla en minsta gemensamma nämnare riskerar man dessutom att förringa de enskilda konstnärskapen. Med viss tvekan vill jag ändå försöka peka på en gemensam infallsvinkel till de nu aktuella utställningarna. Det gäller jämförelsen av konstnärernas strategier för att översätta och montera tankar till bild.

Galleri Olsson inleder verksamheten på nya adressen med att utnyttja möjligheten att utsträcka utställningarna till fler av Konstakademiens rum. På Galleri Väst samt i nyutrymda Ateljén breder delar av den utställning ut sig som Kent Lindfors (f. 1938) visade på Uppsala Konstmuseum i våras. (Läs separat artikel) Dunklet som omslöt måleriet i Konstmuseets rum skingras nu för ett mer intensivt klingande och nyansrikt färgspel. Det lyfter i många fall målningarna ytterligare. Lindfors fogar i lager på lager rastlöst teckenliknande linjer och färghändelser. Dessa blandas med fragment av fotografier, bilder, tecken och texter. Han verkar vilja frambesvärja en djupt sammansatt allmän upplevelse genom att sakta pulverisera de personliga iakttagelserna, tankarna och minnesbilderna. Här skapas ett tankarnas och idéernas gemensamma urstoff, som oupplösligt flätar samman mitt och ditt utan att vi behöver bemästra gemensamt bestämda tecken.

Man, 1966 © Jan Manker Bränt minne 1, 1961 © Jan Manker

Jan Manker (f. 1941) ser ut att knyta samman minnen, tankar och idéer på en bildsymboliskt högre men även förkortande "språklik" nivå. Här jämkas delar av bilder samman som redan funnit en konventionell form, på ett sätt som påminner om datorgrafiska fotomontage. Texten, ordens och tecknens möjligheter att integreras i bild verkar vara ett återkommande tema hos Manker. Från assemblagen från 1960-talet till de senare sammanställningarna av bild och text som är rent måleriskt utförda. I verken avspeglas medvetenheten hos en generation uppvuxen med popkonsten, vars uppfattning om bildens ställning i samhället som bruksvara och självständigt ting tycks självklar. Som en röd tråd kan man spåra intresset för den medvetet typograferade texten och bilden i grafisk samverkan. I de tidiga verken skapar även damstrumpor i nylon ett raster och brus i bildkompositionerna. Intresset för stilbrytningar och lek med nivåer förenar Manker med en senare generation bildkonstnärer, till vilken Lars Andersson kan räknas.

Det har varit tyst kring Lars Andersson (f. 1957) under ett antal år. I början av 1990-talet räknades han till en av de mer tongivande målarna i sin generation. Verken på den aktuella utställningen på SAK återknyter till viss del till ett postmodernt orienterat 90-talsmåleri. Men där Manker integrerar olika bilddelar med varandra och även lägger ett färgmässigt surrealistiskt sammanfogande filter över sina målningar, väljer Andersson att montera bildens olika beståndsdelar kant i kant eller sida vid sida. "Juxtaposition" kallas företeelsen på engelska, ett begrepp som förekommer i teoribildningen på det visuella området.
      Hos Andersson kantar abstrakta element och ornamentala former de enskilt avslutade bilderna, vilka för betraktaren får rollen som infogade tittskåp. Vi kan se ut i miniatyrlandskap, möta porträtt av levande eller döda samt finna en barnteckning. Bilden som självständigt ting känns påtaglig även hos Andersson. Han tillför i sitt formspråk en metafysisk eller närmast sakral dimension, med lån från både kristet och österländskt religiöst inspirerat bildspråk. Glorian, punkten och cirkeln är återkommande element. Symboliken förstärks även av bildernas katedralslika rumsindelningar med korset som storform.

Stockholm 2005-09-08 © Susanna Slöör

Konstakademien | Galleri Olsson | Galleri Magnus Karlsson
Sveriges Allmänna Konstförening | Omkonsts startsida


KOMMENTERA ARTIKELN
Namn (frivilligt):
E-post (om svar önskas):
Här kan du lämna synpunkter på artikeln
till redaktionen:

      
skriv ut denna text