I Kate Lyddons teckningar och collage vecklas den åtråvärda tvåsamhetens enkla berättelser ut på ett välgörande opretentiöst vis, som ofta sker i den musiksatta texten. Kärleken, längtan, berusningen och alla tillkortakommanden fungerar både som ursäkt och accepteras som en naturlig stomme att väva en melodi kring. Temat är tidlöst och passar alla uttryck, från hårdrock till schlager och visa. Ingen kräver att motivet problematiseras eller sätts i ett sammanhang.
De franka och lätt fjära kvinnofigurerna från förra utställningen har nu ersatts av kärlekspar som misstänksamt men nyfiket prövande söker närma sig varandra. ”Let’s make each other smile” och ”How many hearts have you been broken”. Textsnuttarna känns komponerade utifrån tanken att om de uttrycksfullt låter sig bäras av musiken kan de även inkorporeras i bilden, som självständiga bildelement eller kommentarer.
Lyddon tvekar inte att låna, precis som låtmakaren, från förebilderna utan tar det hon behöver för att förmedla sin historia. Bildidéer från Picasso eller Jockum Nordström vävs på ett fördomsfritt vis in bland hårsnuttar, tapetbitar, textfraser och färdiga klistermärken.
Man invaggas i föreställningen att man tar del av dagbokshändelser endast avsedda att besjungas i ensamhet. Med växande självförtroende bjuder Kate Lyddon in oss att ta del av sin egen och vår allas ömkliga längtan att beröras.
Stockholm 2007-10-05 © Susanna Slöör |
|
"Do I worry” © Kate Lyddon
© Kate Lyddon
|
