Vid mötet med Åke Norlanders (1943-91) målningar från tidigt sjuttiotal till sent åttiotal blir det uppenbart hur svårt det är att bedöma konst med hjälp av en linjär tidsaxel. Verk från 1970 kan här framstå som långt "modernare" än de från 1988 till exempel. Naturligtvis är det självklart att en bilds konstnärliga nivå och dess ikonografiska komplexitet inte har en dugg med den verkliga åldern att göra. Och Åke Norlanders utställning är, bland mycket annat, ett talande exempel på hur en rent kronologisk avläsning kan framstå som konstruerad och ofta rent förljugen.

Visst är den tiden längesen förbi när eleverna på konstskolor förde animerade diskussioner om Cézannes tillämpningar av färg och form. Men tveklöst bidrog dessa diskussioner till ett utvecklande och förfinande av de konstnärliga verktygen för flera generationer konstnärer, så även för Åke Norlander. Hans kluriga och många gånger rebusartade kompositioner vittnar om en djupgående fascination för bildbyggandet i Cézannes, Carrás och Morandis anda. De egensinniga stillebensammansättningarna till trots ingår han i en klassisk tradition som bland annat bygger på de geometriska grundformerna. Detta är som tydligast i verken från sjuttiotalet.
      I åttiotalsverken släpper Norlander på den geometriska kontrollen; bilderna blir ljusare och mer skissartade. Man anar i dem en påverkan från dåtidens häftiga måleri med rytmiskt svepande penselföring. Där finns också ett leklynne som är ganska förlösande. Men i dessa sena bilder finner man sällan den självklara tyngd- och formkänsla man kan se i de tidigare verken. Upplösningen av kompositonerna och det rastlösa angreppet har sitt konstnärliga pris. Den allvarsamma målarlek Norlander sysselsatte sig med under sjuttiotalet är trots allt det som ger tyngd och bärighet åt denna retrospektiva presentation.

Stockholm 2007-09-05 © Leif Mattsson

"Den gula hatten" olja, 1970-tal © Åke Norlander

"Fyra pussel" olja, 1970-tal © Åke Norlander