Den som aningen tafatt, likt en stadsbo på utflykt, någon gång traskat runt i en vildvuxen skog kan le igenkännande åt Helmtrud Nyströms bilder. Daggen i luften är påtagligt närvarande, här finns utan tvekan mygg som surrar irriterat framför ansiktet, i värsta fall är det även vatten i stövlarna. Det är sådana ting som mest av allt drabbar, eller förgyller, den vanliga familjens svamputflykt, frökens friluftsdag med skolans elever eller ungdomarnas scoutläger.
     Men det är knappast miljön hos en Anders Zorn eller en Caspar David Friedrich. Helmtrud Nyströms natur är vare sig sublim eller idylliskt nationalistisk, dramatiken ligger inte i något slags besjälade träd utan snarare i hur den lilla flickan ska kunna hålla balansen på den hala stenen. Färgerna är naturligt murriga (så som skog och himmel ofta är), de penseldrag som tecknar stammar och grenar är kompromisslöst självklara, som om naturens gång slumpvis fört dem på plats.
     Denna påtagligt direkt kommunicerade natur, denna ovilja att snygga till, inrangera eller underordna, skulle kunna etiketteras som något naivt – som en lika attraktiv som vitalt uppriktig minnesbild.

Den skånske konstnären Hjalmar Asp (1879-1940) är i motsats till Helmtrud Nyström en doldis på konstscenen, antagligen är utställningen på Tomarp hans mest omfattande någonsin. Det skånska landskapets människor, gårdar och djur framträder med hastigt tecknade linjer. Älsklingsdjuret är utan tvekan hästen, i trav eller galopp, gärna tillsammans med militärer.
    Teckningarna understöds av fotografier, vykort och anteckningar till en helhet med starkt dokumentär, dagboksartad, touch. Men upprepningen lurar samtidigt hela tiden runt hörnet – hur fulla av fart och liv bilderna än är.

Lite av en katt bland hermelinerna är Alexandra Kucharska med sitt enda verk: en skulptur föreställande en sittande vit figur på en grå säng (bland Hemtrud Nyströms målningar) – i naturlig storlek. Här är tilltalet ett helt annat än hos Nyström och Asp. Istället för ett mångförgrenat allmängiltigt berättande signalerar figuren på sängen en inre upptagenhet, privata tankar, stillhet, vördnad.
Det hade varit intressant att se henne blomma ut i eget majestät, med fler skulpturer, istället för att låta detta ensamma verk fightas med bilder av ett helt annat slag.
Martin Hägg

Skärhamn 2011-06-27 © Martin Hägg