Någon eller något i Axel Liebers objekt verkar spana tillbaka på mig – inifrån och ut: Genom titthålen i en papperspåse eller i några strutar av tidningspapper på golvet, från en tavla med ögon omgivna av ett becksvart mörker eller från ytterväggslösa huskomplex av papp.
Fast våra blickar – mina och objektens – möts inte i samförstånd. Vad som döljs i objekten är höljt i dunkel. Strutarna påminner snarare om rasistiska Ku Klux Klans huvudbonader, påsen med titthål är som hämtad ur en spionthriller – eller möjligen ur George Orwells nattsvarta framtidsförutsägelse 1984.

Mitt i rummet hänger han själv, alltså konstnären, i form av en (uppenbarligen både betraktad och kontrollerad) marionettdocka – till synes avspänt ovetande om Storebrors styrande hand och övervakande öga. Lika kontrollerade, lika marionettartade, är några hängande munkkåpor över tillhörande filttofflor.
     Surrealismen tar en extra piruett med Galleri Ping-Pongs nya, purfärska, lokal (tidigare höll galleriet till i en liten källarlokal) – i vilket Liebers paradox, exponerandet av det ljusskygga tjuvkikandet, blommar ut i en voluminöst avslöjande blottläggelse.

Såsom infångade, belysta och namngivna objekt har själva hotfullheten, tittandet ”över axeln”, fått en musealt oskadliggjord prägel – blivit till ett budskap om först fientlig, sedan desavouerad, kontrollrekvisita. Allt med en skämtsam (smått serietidningsmässigt uppsluppen) touch, snarare än ett illavarslande orwellskt förebud. Kanske är det bättre att betrakta helheten som en barnets kurragömmalek än som blodigt allvar?

Men dagsljusets tråkigt förklarande åskådlighet förmår konstnären ändå hålla på avstånd. En stor kaffekopp (full av öron), ett par hopsydda skor, en dörr utan handtag och ett par uppnaglade dvärgbyxor synes mer hemmahöriga i en livaktigt drömsk Alice i Underlandet-värld än i en avmystifierad, dammig ”verklighet”.
     Upplösningen av tid och rum, oändlighetens absurdism, är således tryggt paketerad i Axel Liebers objekt. Svårtämjt oförklarlig som i bilden av den ofattbart djupa rymden – med sina oräkneligt spanande fantasivärldar av pyttekartor.

Malmö 2013-10-09 © Martin Hägg