För att uppfatta vardagens små banaliteter som poetiska moment i tillvaron krävs barnets vidöppna ögon eller den vuxnes medvetna omkullkastande av all rimlig logik. Fredrik Norén erbjuder båda alternativen. Jag kan gott tänka mig att skolklasser av troskyldiga minderåriga knappast skulle behöva fundera över om det är Jacobsens stol "Myran" som deformerats i "Yesterdays News"; de skulle vrida sig av skratt ändå.
    Men för oss som tidens årsringar märkt likt boskap återstår bara omkullkastandet, eller en analys av dekonstruktionens ursprung och delmängd. Resultat: jovisst är det "Myran". Återstår det återhållna fnisset eller det befriande gapflabbet.

Utanför galleriet har Norén placerat sin "Contain", en sammanfogad "sopstation" som först tycks implodera, men som vid närmare betraktande snarast verkar på väg att att spotta ur sig allt bråte människan laddat dess mage med. Placerad som här i det fria – med kossor betande endast ett stenkast bort – tjänar den i imperativ form som ett inlägg i debatten om motsättningen mellan natur och kultur.

Fredrik Noréns komiskt vridna möbler och skruvade objekt äger omisskännligen hans signum, och på utställningen presenteras ett antal. Men det är första gången jag ställs inför mer klassiska målningar av honom, och då närmast i stillebenform med en visuell estetik som delvis skiljer sig från de monokroma objekten.
    Men visst, humorn finns där, kanske i än högre grad. Det handlar om sju bilder föreställande praktiskt hopfällbara väskor, en dröm för vilken handelsresande som helst: väskan som kan transformeras till en fåtölj, ett bord, en bokhylla en kommod. På utställningen framstår målningarna som sju förmedlande, symbolöppnande och hjälpande änglar, likt de sju samurajerna i Kurosawas film med samma namn.

Ur serien "Meant for Greater Things", opd, 2015-16 © Fredrik Norén

Jens Henricsons installation skiljer sig i allt väsentligt från Noréns. Här är allvaret serenare och objekten mer krävande för betraktaren att mentalt närma sig och placera sitt begreppsliga filter över. Det handlar om ett mindre antal trälådor i vilka gamla uttjänta glasskivor från pappans trädgårdsmästeri ställts på högkant. Var låda är sedan belyst inifrån så att enbart ett flämtande och fördröjt ljus träder ut.

Här ansluter Henricson till de tillämpningar av metafysisk karaktär som blivit allt vanligare bland speciellt yngre konstnärer på sistone. Hilma af Klints återkomst i rampljuset har öppnat för ett sökande inåt/uppåt med undertoner av ickesekulär art. Astrala spörsmål och mysteriets slutna form intresserar åter stora grupper av kreativa utövare.
    Detta avspeglas också på Jens Henricsons utställningstext av programförklarande karaktär. Han skriver där om gestaltad tid, pulsarer och "vita dvärgar", ett slags kollapsade stjärnor. Men även utan denna textbaserade introduktion ger hans visuellt återhållna installation en tydlig mersmak.

Simris 2016-05-30 © Leif Mattsson