Anne-Lie Larsson Ljungs måleri bjuder ofta på panoramor, långsmala utsikter i liggande format, där landskapen mellan stad och natur dväljs och klagar tyst och tåligt. Det är ofta sent på jorden. Tjock lerig färg slåss om utrymmet med det tidiga kvällsljusets ettrigt rosabrända toner. Jag kan känna mig en smula avvaktande inför de färgmassor som komplementärkontrastrikt strider om herraväldet.
     På den aktuella utställningen finns dock en ny mer återhållsam ton, där målningarna i kol dämpar, koncentrerar uttrycket. Samtidigt fördjupas kampen om ljuset. Även i flera av de mindre målningar har allvaret förstärkts genom det mer sammanhållna ackordet, där striden markeras med ett fåtal accenter.

Ivan Aguéli, mästaren och den nyfikne utforskaren av kulörernas och valörernas rätta samverkande proportioner och mönster (som sufist och starkt influerad av islamisk bildvärld och kultur), har för många visat vägen och haft mycket att lära ut om detta eleganta spel. Det är svårt att bemästra kontrasternas tjuvnyp dem emellan. Ofta hjälper det att ta ett rejält tag i tyglarna och hålla tillbaka, begränsa paletten och utspelen.
     Det verkar som om Anne-Lie Larsson Ljungs koncentrerade arbete med grafik för något år sedan givit henne en tryggare tillgång till instrumentet och nu får hon verkligen glädje av kunskaperna.
     I Spår, Nattens ljus, November och Ruinen känns det lätt och enkelt och poesin får flödande värka fram. Det större bilderna med kolens gråskala, På väg och Resa i mörker, visar verkligen vägen framåt. Den lilla Sen tid går i sin tur helt i takt med tiden.

Stockholm 2017-01-19 © Susanna Slöör