Petra Lindholms utställning utgörs av en unison serie assemblager som uppförts genom lager på lager av transparenta tyger, kulörta oljor och skräp som penselhår och fransar. Här är det spruckna ljus som berättar och gult lim som ger klang. Motivmässigt handlar det om stilla rymder, bländande solblänk och klippor över oändligt djupa ishav: landskapsbilder med en estetik som är så starkt bundna till de tidigare video-verken Empty Vessels, For Anne-Marie och The Summit att serien tycks som rena översättningar från arbetet med rörlig bild.

I likhet med Helen Frankenthalers måleri eller Dame Barbara Hepworths Sun and Marble (1971) ses även här hur fläckar har tagit över rymderna. Likt drömgestalter i naturens skrud är det de som indikerar att någonting skett, just sker eller kommer att ske. Ja, i Lindholms språk, där tvåbenta varelser saknas i scenerierna, är det fläckarna som agerar vägvisare. Den vaga berättelsen är oavhängig den romantiska effekt som de lösa formerna ger och är vad vandraren är för Caspar David Friedrichs dimlandskap.

© Petra Lindholm

Om titlarna är intetsägande öppnar istället den luftiga hängningen upp för att mottaga konstnärens arbeten. Och detta är välkommet, för i en mer pockande miljö kunde de lågmälda tyg-collagen lätt ha försvunnit. Genom textmaterial ges serien sammanhang, som att bergen som inspirerat är från Nepal och att berget som sådant kan läsas som människans kamp att nå toppen, men även att motiven kan kopplas till annalkande katastrofer. Men vad verken säger är inte självklart och kanske ligger svaret till detta i att de troligtvis har formats genom arbetet snarare än efter konstnärens filosofi.

Berlin 2017-10-25 © Tim Schmidt