Sten A Olssons kulturstipendium är ett av de största i Sverige med 300 000 kronor till varje stipendiat och med så stora summor chansar man inte. Trots pressmaterialets formulering om ”löftesrika talanger” är det ingen tillfällighet att det i regel är mycket väletablerade konstnärer som belönats under stipendiets tjugotvååriga historia, årets stipendiater är inget undantag: målaren Gunnel Wåhlstrand och textilkonstnären Annika Ekdahl.
     För att undvika känslan av ceremoniellt bugande retrospektiv har curatorn Johan Sjöström haft ambitionen att trots ett begränsat urval visa så mycket aktuell produktion som möjligt. Båda konstnärerna har också deltagit aktivt i utställningens sammansättning som inkluderar några av deras allra senaste verk.
     I sammanhanget ska också den mycket sparsamma belysningen som starkt präglar upplevelsen av utställningen nämnas. Syftet är förstås att skydda verken men man kan utan vidare konstatera att Annika Ekdahls färgrika gobelänger klarar sig bättre än Gunnel Wåhlstrands ytterligt subtila färgnyanser utanför det rent svart-vit-grå.

Wåhlstrand och Ekdahl är två konstnärer som har mycket gemensamt, inte minst på det rent hantverksmässiga planet. Båda arbetar koncentrerat, tålmodigt och långsamt, i stora format, och med en realism som är slående inom sina respektive tekniker – Wåhlstrand i tusch på papper och Ekdahl i gobelängvävnad. Att likna deras arbetsmetoder som gränsande till besatthet är nog ingen överdrift. Deras samlade produktion är också mycket begränsad. Totalt och på femtontalet år har Gunnel Wåhlstrand en katalog på kanske 35 verk. Annika Ekdahl ännu färre.

Av Gunnel Wåhlstrands totalt sju verk i utställningen är fyra äldre, från familjealbumstiden, och tre senare där hon målat efter egna fotograferade förlagor. Skillnaden är påtaglig, åtminstone för mig. Jag lyckades aldrig ta mig förbi känslan av oengagemang inför Wåhlstrands tidiga bilder – ganska precis som inför någon annans familjealbum – hur skickligt genomförda verken än var.
     I de tre bilderna från 2018 som bygger på hennes egna foton känner jag däremot att jag blir insläppt. Bilderna känns rakare, mer personliga, trots att de jämfört med tidigare borde vara mer anonyma: helt folktomma och utifrån sett med (medvetet?) ointressanta naturfoton som utgångspunkt. Eken, till exempel, kunde mycket väl ha varit ett fotografi av amerikanen Jason Vaughn, som specialiserat sig på vardagsbilder från Mellanvästern. Upplevelsen är att någon form av förtöjning har släppt och en kursändring håller på att ske. Tekniken är fortfarande bländande emellertid, och i Slutet av juli, med en färgskala som går långt utöver det Gunnel Wåhlstrand vant oss vid, rent häpnadsväckande.

Barockfesten © Annika Ekdahl Foto Magnus Gothander	Slutet av juli © Gunnel Wåhlstrand Foto Magnus Gothander

I jämförelse bjuder Annika Ekdahls minutiöst uppbyggda verk, fem gobelänger och en röllakansmatta, på en delvis annorlunda resa. Här syns inget tydligt före eller efter utan vi står inför en kontinuerlig process. Det äldsta verket är den välkända Barockfesten från 2000, ofta både reproducerad och visad på utställningar, som aldrig upphör att imponera. Färg- och mönsterverkan är slående med sin blandning av helikopter- och värdeperspektiv där barocken gör sig påmind mer i känsla än i verkets direkta utformning.
     Parkteatern från 2006 tenderar åtminstone för mig att gå vilse i detaljer och framstår som en aning osorterad medan Definitely Gold, skapad två år senare, inte bara känns som en direkt replik utan trotsar också materialet genom sin drömska transparens. Utan att förstå mycket av gobelängteknikens insida kan jag bara kapitulera inför känslan att det inte borde vara möjligt att skapa den bilden i en vävstol.

I Ekdahls senaste verk, Hjortarna i Nara Park, kan man se både en utveckling och en sammanfattning. Där perspektivet i Barockfesten är tillplattat, svårdefinierat i Parkteatern och skiktat på djupet i Definitely Gold finns här flera riktningar. Dels en mycket tydlig vertikal främst skapad genom två blå draperier, som möjligtvis alluderar till tältduken i den medeltida gobelängen Damen med enhörningen, men också en tydlig riktning inåt i bilden. Här finns också flera parallella scener, de allestädes närvarande hjortarna – två av dem sängliggande! – damen med strykbrädan, sällskapet runt bordet, de svävande ballongerna – allt mycket precist redovisat om än inte uttalat. Som om Annika Ekdahl ville vara tydlig med att berätta att saker händer, däremot inte vad eller varför.

Utställningen på Göteborgs Konstmuseum är inte stor till omfattningen, 12 verk och ett par skisser, men vill man se två virtuoser inom varsina fält bör man inte missa tillfället.

Göteborg 2018-12-12 © Olle Niklasson