Hannas ark är titeln på Hanna Belings utställning där utrotningshotade djur fått stå som förlagor till de femtontal skulpturala verk hon visar i Konstakademiens Tengbomhall. Alla skulpturer utom en är gjutna i silikon, ett för ändamålet passande material utan konsthistorisk belastning.
    Här är det empati och djup omsorg som präglar den koncentrerade presentationen, något som Hanna Beling visat sig vara särskilt bra på att förmedla genom sina verk. Jag associarar tematiskt och begreppsligt till konstnärerna Amalia Årfelt och Bianca Maria Barmen. Alla tre förhåller de sig till det antropomorfa och lätt översättningsbara för oss människor vad gäller medkännande och identifikation. Och i dessa hårda tider när hatet präglar så mycket av det offentliga rummet är det en ynnest att få ta del av Hanna Belings mjukt ömsinta djurfysionomier och gestalter.

Wombat, silikon © Hanna Beling	Panda, silikon © Hanna Beling

En panda, två koalor, en orangutang, en giraff, en elefant och ett antal fler av världens utrotningshotade djur har fått plats på Hannas ark. De är kärleksfullt naivistiska men aldrig barnsliga. Visst återkopplar Hanna Beling till en hel tradition av mjukis- och gosedjur som vi förmodligen alla haft en starkt personlig koppling till sedan barndomen. Men här tillkommer en djupare konstnärlig beskrivning av fysionomier, gester och poser. Det gör att man som betraktare kastas mellan barnets identifierande reminicenser till den vuxnes fascination över uttrycken och hantverket.
      Tengbomhallens dramatiska rum, med en i det här fallet mycket koncentrad belysning, förstärker i hög grad hela upplägget. Detta bör vara en av Hanna Belings mer självklart presenterade utställningar, så fylld av humor och fantasi och med ekan/arken som den samlande formen för de utsatta djuren att söka fristad i.

Stockholm 2025-10-22 © Leif Mattsson