Det som utmärker de goda målarna är en strävan att formulera det mörka med ljus och ljuset med mörker. Evert Lundquist var fenomenal och Kristina Eriksson tar sig an problemet med liknande bravur. När man arbetat länge med sitt material, sina utgångspunkter, vänt och vridit på dem, inser de bästa att svårighetsgraden måste höjas. I annat fall kommer inte målningen svara. Och de flesta som försökt vet att i slutändan handlar det om att kunna behärska ett antal motsatspar och gärna flera samtidigt i det mångdimensionella instrument man har till sitt förfogande.
       Utanför galleriet ringer kyrkklockorna till bön för den bortgångna. Det mullrar ur Engelbrektskyrkans klockspel och målningarna på galleriet svarar med sin sorgesång. Vita som minnen på gränsen till utplåning andas de med hjälp av ett minimalt spel av händelser. En inflätad ståltråd i dukens nederkant skapar resonans mot linjen i överkant, kanske markerande en husnock. Hur som helst vecklar en plats ut sig.

© Kristina Eriksson

Alldeles ensamma tystnar orden, lyder en rad ur Samuel Becketts högt uppdrivna ordsallad i romanen Hur det är. Kristina Eriksson låter sitt envisa krafsande och knackande på duken skapa en tecknens vibrationer som i samspråk med en betraktare fälls ut som scenrum, landskap eller en skogsvandring sökande i ruinerna efter det svunna. Det är tillräckligt att vara frenetiskt upprepande för att skapa minimalt med ljud, ett mentalt prassel. Skrapet eller resterna efter oljefärgens ljusaste del i registret lägger sig och skapar ett minimalt skuggspel. Mörkret sträcker sig ut i ingenmansland, den ultimata tystnaden som ännu inte helt lagt sig.
        Hälsningen till Viola Erikssons blombukett med päron eller Basquiats mössa är precisa undantag som bekräftar Kristina Erikssons poetiska partitur. I en rad under en tung rymd av ljusaste mörker finns även en ofullständig mening för oss att fylla: ”r du min bö”. Var du min början? Är du min bön?, fyller jag i. Den bästa konsten är en inbjudan som förmedlar ett distinkt krav utan att du behöver lära känna konstnären: ”Fyll i!”   

Stockholm 2025-09-30 © Susanna Slöör