Frågan är vem som granskar eller uppenbarar vem, är det tingen eller konstnären som tar initiativet som subjekt. Ingela Johansson Dunell har befunnit sig i de små figurinernas eller pyntade serveringsskålarnas våld så länge som jag följt henne, under något knappt kvartssekel. Ekofilosofen och fenomenologen David Abrams skriver mycket övertygande i The Spell of The Sensuous från 1996 att även en sten kan upprätta en akt mellan sig och den som dras in i dess värld.

Ingela Johansson Dunell är synnerligen indragen bland tingen där hon till synes inleder med att rensa bordet. Hon låter en distinkt tömd duk verka som spelöppning. Pjäserna när de successivt tar plats på scenen sätter sedan i gång sin relaterande och granskande process. Några deltar återkommande sedan decennier tillbaka, andra är nya bekanta. Tingen hälsar varandra bekvämt och bekant utan att ta notis om konstnären. Hon tvingas locka linjen och den sammanfattande tonen ur dem gång efter annan, medan de förväntar sig att hon ska ställa sig till förfogande för att leda in dem i intressanta situationer.   

Men det verkar närmast som att det sedan är tingen som tar över och låter världen silas genom dem, i mellanrummen eller som svävande över den märkvärdigt tömda ytan. Känslan som uppstår är att Ingela Johansson Dunell i sin kärleksfulla kamp är väl medveten om sin roll som Sisyfos knuffande stenen uppför slänten. Men i gliporna i den motsträviga envigen uppstår en förståelse eller en sympati för tingen som pregnant granskar och förhåller sig till oss. I David Abrams tappning finns en gemensam medvetenhet hos allt oavsett horisont eller perspektiv som människa, djur eller porslinskaraff. I Ingela Johansson Dunells ständiga upprepningar och omtag tar de sig en finurlig form av fenomenologiskt verkande gestalt.   

Stockholm 2025-10-22 © Susanna Slöör

Länk till recensionen från Konstakademien, Galleri Öst, 2011>>